Lojalitet
Detta kommer bli ett litet "geek"-inlägg. Bara så ni vet.
Jag älskar hundar, okej?
Jag är dock inte så knäpp i dom att jag går runt i stickade tröjor med broderade hundhuvuden på. Eller har mitt rum fullt med affisher med olika hundraser. Eller har massor med små porslinhundar överallt...
Men jag älskar dom. Det finns stunder här hemma då jag bara vill... Grr. Gör något otrevligt med dom. Som när dom lever om, stör, eller bara finns där. Men så är det ju med resten av familjen med. Man kan hata dom så mycket, men det spelar ingen roll hur mycket man hatar dom, man får ändå bara kärlek tillbaka.
Jag är ändå ganska glad att vi har hundar. Visst, det finns stunder då jag bara vill att dom ska försvinna men i det stora hela så ser inte jag ett liv framför utan en hund... Observera en hund. Max 2.
Jag vet vad klockan är. Men kom att tänka på filmen Hachiko. Eller rättare sagt hunden Hachiko. Finns bara ett ord för den där hunden. Lojalitet.
Och det är just vad en hund är - Lojal. I nästan alla lägen.
Måste bara se den filmen. Det är farligt, jag vet, i det sätt att jag kommer böla i flera timmar. Bara trailern fick mig att bli lite tårögd.
Jag saknar verkligen min lilla ögonsten Belle. En sådan fin hund. Och jag erkänner att det känns lite jobbigt att inse att det inte finns någon annan än henne. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på hur hon brukade reagera när man kom hem efter skolan. Hennes ljud, hennes hoppande. Jag kommer ihåg allt. Hon var verkligen min.
7 år lilla gumman. 7 år. Och jag blir så irriterad när jag tänker på när vi tog bort henne, men ändå så glad. Vi tog bort henne då vi skulle flytta till Egypten 3 år, men så var vi bara borta i 6 mån. På något sätt känns det som att jag svek henne. Men hon mådde inte så bra och hon har det å mycket bättre där uppe nu, det vet jag. Men ibland vill jag bara ha henne här. Din lilla lurvboll!
En hund blir verkligen som ens familj. En del har svårt att förstå att ett djur kan ha en sådan stor betydelse i ens liv... Men lika svårt det är för dom att förstå, är det ganska svårt för mig att förstå hur man inte förstår. Förstår ni?
Nog om det ...
Saknar Bellisbubben.
Stjärnsystrar
Så vi fann varann
Vi är sagan som blev sann
Du och jag min vän
och stjärnan där på himmelen
Ta nu min hand och följ mitt spår
Min hemlighet du är ändå
Tänk att du fanns och finns hos mig
Jag ska aldrig lämna dig
Det finns nån som förstår och som lyssnar på dig
och ser det du ser
Det finns rosor i snö, röda rosor i snö
Det finns nån som vill gå där du vill gå
Det finns alltid en vän, som vi känner igen
Det finns rosor i snön längs vägen hem
Det finns rosor i snö, röda rosor i snö
Det finns nån som vill gå där du vill gå
Det finns alltid en vän, som vi känner igen
Det finns rosor i snön längs vägen hem
Back in the days
Sommar och sol
Rocka på
Jag orkar inte mer
Vi drar till fjällen
Vilse i skogen
Gör det igen
Åka pendeltåg
Barndomsminnen
Söt låt..
Var nog några år sedan man hörde den
Kommer att tänka på alla låtar man sjöng på Västra:
"Sommarlov, solen lyser skönt. Sommarlov, grästen är så grönt..."
"Oh, oh, oh, oh klockan slog tolv. Oh, oh, oh, oh dom gick på mitt golv. Alla döingar kom fram genom havet av allt damm.."
Och såna där låtar där alla ska vara vänner och glada och dela med sig..
Så sött :)
Jag bara ler vid tanken av en massa småbarn som sitter på gymnastikgolvet, klappar händerna och sjunger om äpplen och fotbollar och om att dela med sig.. Naw!
Haha, det var tider de
Den sista låten där vara bara en utav mina favoriter.. Konstigt ;)
Glädje!
Sedan fick jag fram "The Mo" av någon anledning.. men inte låten.
Så nu har jag suttit på Sveriges Radio och titat på Digilistan från 2000 till 2004 och då hittade jag dom. Inte låten men en annan låt dom gjort.. Så då kopierade jag deras artistnamn och låten på youtube och sedan helt mirakulöst så fanns den rätta låten på sidan- The right world!
Kan ni fatta lyckan!? Shit, så nu sitter man och nöter den. Den är så bra och ja, den är säkert asgrym live!
Någon som minns den eller är det bara jag? :P
"Aboo.... Ja ska fan kutta dig!"
Orkar inge mer, vill inte vara kvar
Men i stora hela så längtar jag så otrooligt hem igen. Finns inget mer jag vill nu än att få fara hem!
Men det är inte det som jag måste skriva av mig om nu...
- Du är så underbar, det tycker jag faktist men jag vet inte om jag orkar.
Egentligen så är det ingen större skillnad på vart jag befinner mig. Det som stör mig, eller gör det jobbigt är att det inte bara är du och jag. Det är faktist två personer till som är inlblandade i det här.
Jag behöver dig verkligen, det gör jag men jag vill inte vara inlandad i allt.
Jag antar väl att verkligheten har hunnit ikapp mig.
Det kan bara vara en fas men just nu, i denna stund, kl 18.51 så känner jag att jag inte vill vara med nå mer.
Märker väl imorrn om jag känner samma sak.
Älskar dig
Tiden läker alla sår men ärren finns kvar
Dagen då det tjocka kuvertet kom hem med alla papper om vad som sagts så brydde jag mig inte så mycket om vad som skulle hända. Jag läste vad som blivit sagt och sedan hur allt har sammanfattats. Jag läste det och förstod vartenda ord men jag tog inte i mig något. Det var som olja på vatten. Det finns där men det vill inte absorberas..
En dag när jag var påväg till tandläkaren i regnet så gick jag och log. Inte för vart jag var påväg utan för att jag visste att jag kan. Folk trode så mycket på mig att det gick så långt. Det var inte det som jag ville egentligen. Det enda jag ville var att dom omkring mig visste vad som hänt och att dom trode på mig. Man gör inte så, varken från Hans sida eller min. Ett litet misstag.
Ja så ser jag fortfarande på det. Som ett misstag. Jag kan verkligen inte förmå mig själv att verkligen hata. Hur mycket jag än försöker.
Jag vet att det inte är jag som ska be om förlåtelse men en del av mig vill det. Be om ursäkt för allt strul. Be om ursäkt för alla sår jag öppnat. Be om ursäkt för att jag var så sen..
Fråga mig inte varför jag berättade när jag gjorde det. Jag är fortfarande inte helt säker själv. Allt verkade bara rätt. Bara mamma, pappa och jag vid bordet. Inga syskon och inga vänner men jag klarade av det iaf. Det jobbiga var inte att dela med sig, det var blickarna dagen efter. "Stackars dig"- blickar. Jag har klarat mig ganska bra tidigare och jag klarar mig fortfarande. Dom få stunderna då jag deppar kan jag klara av. Jag överlever.
Jag tror inte att jag någonsin kommer att riktigt glömma det och komma över det.. Det förstår man ju själv men jag menar att jag kommer säkert deppa över det om 20 år igen.
Jag har egentligen aldrig riktigt pratat om det. Dom som vet har egentligen aldrig frågat något och det är inte direkt något som jag vill dra upp. Det gör inget om någon annan gör de, jag vill bara inte göra det. Jag tänker på det nog mycket själv så jag tänka på det tillsammans med någon också.
Äntligen känns det lätt att skriva. Det behövdes bara lite Dietro Casa så återgick allt till det "normala" igen. Har för mig jag lagt in denna låt tidigare men jag gör det väl igen. Den är värd att nämnas två gånger.
Many roads ahead. Time for me to choose one way now...
Så himla skön låt. Återigen gammal men jag bryr mig inte..
Jag kunde inte sova så tänkte bara dela med mig lite
Drömma sig bort
Och nu när jag har varit sängliggande har jag verkligen bara tänkt bakåt ist för frammåt.
Framtiden skrämmer mig nog. Vet att snart är säkert mer än hälften av mina inlägg förpestade med min flytt till Egypten men som sagt, denna blogg är ingen vanlig blogg. Jag skriver bara här för att skriva av mig. Spelar ingen roll om någon läser.
Är bara tryggande att få ut de. Sen spelar de ingen roll vem de är som läser..
Visst är de ju som roligt om någon läser, är ju som därför jag har en blogg istället för en dagbok under kudden men ja.. Hoppas någon förstår.
Då när jag låg i min sjukhussäng (dvs mammas och pappas säng) och jag hade min dator i knät så kom jag att tänka på denna låt.
Är nått år sedan jag lyssnade på den. Den må vara gammal men för dom som känner mig så lyssnar jag inte precis på de nyaste eller musik som alla andra lyssnar på :P
.... Och dom som inte känner mig, känner mig lite bättre nu ;)
Dryga 6 veckor! :O
Alltså, nu är de ju såhär.
Den 16 November far ju Mor och Far till Egypten och letar hus. Jag har redan satt mina krav:
•Stort rum
•Nära civilisation
Sen drygt två veckor utan föräldrar och bara jag och brorsan hemma. Bådar inte gott.
Mamma kommer hem 1 december och samma vecka är de ju 1:a advent (big deal!) och veckan efter de drar dom som var på inventeringen till Luleå och ser Luleå Hockey ;)
Sen samma vecka är de ju Lucia och veckan efter de är de väl jullov den 19 December och sista dagen i skolan på ett ganska bra tag! Då kommer pappa hem den 22:a och sen är de ju då jullafton och nyår...
... och sen.. Drar jag i Januari.
Så ungefär 6 veckor kvar i skolan!
Shajjse!
Vill ju stanna kvar men ändå vill jag fara imorrn! Det är såå spännande :D
Inge fel på Jokkmokk och alla här men jag vill far nu och se vart jag ska bo å så.. Och sen så är jag redo. Är som "redo att lämna boet" ... Hur man nu kan göra de när man tar hälften av familjen med sig ;P
Men om Jokkmokk är mitt bo så är de det jag lämnar (:
Haha, försökte låta djup och komplicerad men de är ju inte jag så.. De är så enkelt som att jag flyttar från Jokkmokk (:
Tänk på mig
"du kan nog lista ut de ? :)" - NEJ!
.. Och de går mig på nerverna.
Så nu till min otrooligt töntiga men ooerhört viktiga fråga: Vem är du?!
Minnen som varar!
Hände så galet mycket då..
Och förra sommaren.. Oj oj oj.
Sen alla tre åren tillbaka förstås. Hihi hoho haha.
Trode jag hade tappat bort dessa bilder men ikke sa nikke.
Ler varje gång jag ser varenda en.. Ibland förstår jag mig inte riktigt på mig själv men är nog därför jag ler. Jag var så knäpp hihi (är de väl fortfarande?). Men men.. Sånt är livet
"I miss the good old days"
;'(
De finns många anledningar till varför jag inte vill fara men den största är nog du Emma!
Så som du farit där för mig. Känslan jag har när jag vet att du bara är ett samtal ifrån mig är äkta trygghet.
Hur ska jag klara mig om jag far? Kan inte du följa med?!
Fäller en tår så fort jag tänker på att lämna dig här..
Har gråtit 3 kvällar i rad (nu fyra) och händer varje gång så fort jag tänker på lilla Jokkmokk och alla som bor här.
"Man inser inte vad man har först man förlorat de" - De stämmer!
De kan verka otrligt segt att bo här (vilket de är) men ändå. Jag trivs här nå så otroligt!
Men shit! Har inte ens åkt än, än midre planerat någonting och jag sitter redan vid köksbordet och gråter floder.
Min hud kommer snart gå sönder av dessa salta tårar.
Sen är de ju inte ens säkert att vi far. Är ju "bara" 99,5% chans... 99,5%! Fattar ni hur mycket de är?!
Har redan börjat tänka på alla saker som jag vill se och få gjort innan de blir så att vi kanske far:
Jul, nyår, vintermarknad och de nya tillskottet.
Förra julen var kanske inte den absolut bästa. Nyår var bara allmänt segt. Vintermarknaden var en stor lättnad men ändå lite jobbig.. Och inte vill jag missa de lilla söta!
Jag vill inte missa någonting!
Jag är ändå glad att få fara bort en stund. Glömma lite och börja om på nytt. Men de finns väl inte mycket material att börja om på nere i söder?
Och ändå ledsen att lämna lilla trygga Jokkmokk.
"Termen "schizofreni" betyder ungefär "kluvet psyke", och kommer från de grekiska orden σχίζω (schizo, "att klyva" eller "att dela") och φρήν (phrēn, "psyke" eller "mind")" - De är jag de!
Anastasia
Painted wings,
Things I almost remember,
And a song someone sings,
Once upon a December
Someone holds me safe and warm,
Horses prance through a silver storm,
Figures dancing gracefully across my memory...
Far away, long ago,
Glowing dim as an ember
Things my heart used to know
Once upon a December
Someone holds me safe and warm,
Horses prance through a silver storm,
Figures dancing gracefully across my memory
Far away, long ago
Glowing dim as an ember,
Things my heart used to know,
Things it yearns to remember
And a song someone sings,
Once upon a December"
Jag saknar ...
Jag saknar hur allt var förut.
Då menar jag inte hur de var förra veckan eller förra månaden..
Jag menar då jag var 5 år.
De saknar jag.. Att få uppleva den där ovissheten eller vad man kan kalla de för igen..
De känns som om de var skitlänge sedan men de är bara drygt 4 år.
De känns mer som 6 år.. Att tiden kan gå så fort. De är inte klokt...
Tillbaka till verkligheten
Amanda Jenssen Håkan Hellström Takida (Fick ingen bättre)
Har då varit på PDOL med Emma.
Lite ont i fötterna bara. Tänk er att gå omkring, hoppa, och försöka hålla sig på fötterna i publiken med ett par skor där sulan är 3 mm tjock i gummi och inget att skydda en från stilettklackar och stora starka män med vanliga sneakers.
Kommer inte kunna gå på en vecka. Men det är helt okej, har nog aldrig fått mig så mycket skratt på en dag som då.
Åkte lite karuseller och kollade lite på artister och trängde sig. Vi stod längst fram ända till Håkan Hellström gick med på att sjunga en låt till.. Och en till... Och några till.
Trängseln där framme gjorde att vi bestämde oss att gå till mitten. Visst, inte lika många som tryckte på men det vart bara varmare. Sen när väl takida skulle spela orkade vi bara med 3-4 låtar och det var mer än väl!
Vi kom inte riktigt längst fram då men men..
Innan Håkan skulle spela kom någon snubbe upp. Skäms lite för vet ju inte vem det är, men han var då känd för det var många som skrek haha, iaf där stod jag och Emma. :P
Såg den på NSD:s hemsida. Har ringat in mig och Emma haha :P
(Märkte att dom flesta av mina inlägg var ganska deprimerande, därför detta kom till... + en massa andra orsaker men jag är ju inte en sådan som skryter ;)
Laos
Oj, vilka minnen. Jag var inte så gammal när vi bodde där. Men jag kommer ändå ihåg de blanka mörkbruna golven, dom vita väggarna, dom stora ytorna, dörrarna, trädgården. Ttrappan i andra huset som vi syskon envisades med att åka ner i på en matta föreställande en gris. Och jag som tog det till en nivå när jag snodde mammas strumpbyxor och åkte ner.. Haha, hur ont den än gjorde så var det så grymt roligt!
Älskar att kolla på bilder från då. Det är som bevis för att det faktiskt hände, det är inte bara ett minne.. Det är som något mer!
Jag har inget vidare minne av när vi for därifrån.. Vill väl inte minnas.
Men kommer ihåg hur Ida och Liv klippte en slinga av pälsen från våra hundar.. Och mamma grät en skvätt. Och hur mamma visade Noy vilka saker hon skulle få när vi for. I efterhand tycker jag att vi skulle ha gett henne hela huset. Hon var ju som en i familjen. Ett sån underbar hembiträdde. Jag kanske inte var hennes favorit så bortskämd som jag var då men jag älskar henne.
För jättelänge sedan fick vi ett brev från henne där hon frågar om vi någonsin kommer att komma tillbaka, vet inte ens om vi svarat på de..
Jag vart så lycklig när jag fick förklarat vem som skickade det, det var som en förklaring till att det som hände för så längesedan fortfarande finns kvar. Också att man fick förklarat att det var på riktigt.
Det är fina minnen, men det är så länge sedan man varit där. Ibland har jag till och med lurat mig själv att det bara är påhittat. Bara att det var som en saga.
Om någon skulle ta upp Laos skulle jag kunna prata om det i evigheter.
Om hur varmt och skönt det var. Och hur jag kunde spendera min tid på balkongen göra endel saker jag inte har lust att nämna, men bland annat blöta ner hela den och sedan ta sats från ena änden för att sedan åka på mage till den andra och sen fara nerför trappen som om den var en rutskarna.
Och Sajten. En gång packade vi hela den bakre delen av bilen med madrasser, kuddar och täcken och sen låg jag och mina systrar där. Var ju inte jättesvalt men så grymt mysigt.
Och Lydia. En söt och jättesnäll tjej jag var med för det mesta. Kommer ihåg när jag sov över hos henne en gång och vi smög in till hennes mamma för att låna några halsband men vi fega ur när hon vände sig om. Haha, jättebusigt! Det är så mycket jag vill nämna om Laos att det skulle ta upp hela sidan! (som om det inte redan gör de?)
Jag hoppas att vi en dag far tillbaka dit, men ändå inte.
Efter att det har gått så lång tid har man ju säkert byggt upp nya förväntningar för hur det var, och hur det kommer att vara när man far tillbaka. Jag kommer nog bli lite besviken om jag skulle fara dit igen. Inget är ju sig likt, men ändå vill jag ju träffa alla som man umgåtts med då. Våra vaktmästare, hembiträden osv. Och se huset bredvid vårat som några höll på att bygga på medan vi bodde där. Det gick inte snabbt men jag tror nog efter drygt 10 år så är det klart.
Vi kände dom inte men skulle vara kul och se deras hus. Misstolka nu inte. :P
I alla fall se det från utsidan..
Och folket som fanns där, dom är mer än underbara!
Jag är evigt tacksam för att fått uppleva Laos från den sidan.
Vi var som kungligheter där.
Vi bodde i något slumkvarter där grannen sov på jordgolv och inte hade några dörrar. Hur stort och ståtligt vårat hus än var så påverkade inte de dom, dom var ändå alltid glada. Någon gång i veckan kunde jag sätta mig vid grinden och kollade hur dom sprang omkring i det lilla huset. Vet inte varför, men jag tyckte det var fint på ett sätt. Dom uppskattade verkligen det dom hade.
Kommer ihåg när vi for tillbaka dit en gång. Hur tiden gick så snabbt. Det känns som om jag aldrig upplevt det, som om det är påhittat. Tiden där var så underbar att man knappt kan tro att den var sann.
Även fast möblerna i teverummet inte var dom skönaste så älskar jag dom. Även fast jag inte vågade gå i gräset barfota så älskar jag det. Även saker som jag hatade då- älskar jag nu. Träder bakom huset till exempel. Alltid full av myror.. Myror som hoppar..
Trädet var nästan fint när myrorna kom på besök. Det var helt rött.
Och chilifrukterna på gården. Jag har inga bra erfarenheter va dom, men ändå- det hör ju till Laos, så älskar det med haha!
Det är egentligen dom små sakerna som gör det hela underbart.
Lite bilder ifrån Laos. Kommer fler, så fort jag haft tid att scanna in dom (:
Huset Jag och Lydia x)
En liten del av allt
Jag vill skriva så mycket.
Det händer så mycket, eller mer än vad jag är van vid. Men jag kan bara inte skriva allt. Skulle ta så länge, och jag skulle fylla så många sidor...
Kan inte sluta tänka på vissa saker, dom försvinner bara inte.. Behöver inte skriva vad
det handlar om, det ska ändå bara finnas en person som ska förstå. ;)
Och de gör du också, hoppas jag.
Vi for till Porjus, tror det var i fredags.. Den 4 Juli.
Måste bara le vid tanken på vägen dit. Hur många gånger ringde du? 15? Haha, jo troligtvis.
Sen när vi kom dit.. Ush, jag hatar verkligen Porjus, det är så jävla litet!
Kommer inte ihåg hur länge sedan jag såg na, typ ett halvår om inte mer?
Du är då så söt, ber om ursäkt för egentligen ingenting :) Det var ju någonting,
men egentligen ingenting. Bara en Ting.
På vägen tillbaka.. Också någonting att le om.
Egentligen är det heller inte något speciellt men nu för tiden tycker jag allt är lite extra fint,
eller extra roligt, extra glatt, exra Allt! Det är du som gjort de så..(:
Saknar, saknar och åter saknar dig Far.
Du kommer ju hem så småningom..
Vet att du tjänar bra när du jobbar som du gör, och du trivs ju med ditt jobb. Men det tär!
Sen när du kommer hem så är du fullt upptagen med gräsklippning, reparering och annat...
Du är ju här, men inte riktigt HÄR.
Saknar dig pappa, även när du kommit hem! <3
The love i found in you
Jag älskar dig! <3
"You are the air I need to breathe
the river of life inside of me
you are the half that made me whole
you are the anchor of my soul
and you are strong when I am weak
you are the words when I can't speak
you never fail to see me through
that's the love I found in you
you are my shelter from the storm
you are the road that leads me home
and baby with you here face to face
Oh I know I've found my place
and you are strong when I am weak
you are the words when I can't speak
you never fail to see me through
that's the love I found in you
and once in every life
you find the one that's right
and when you say forever it's true
That's the love I found in you
You are strong when I am weak
you are the words when I can't speak
you never fail to see me through
That's the love I found in you"
Jag var vaken ;)
och jag var väldigt nära ända tills du sa
Det.
Desamma (:
Fjant
Ibland tror jag att jag inte gjorde mitt bästa. Hon var ju sjuk, men jag trodde verkligen att jag skulle kunna göra henne frisk.
Jag vet inte hur, men på något sätt trodde jag att om jag höll henne riktigt länge att hon faktiskt skulle bli frisk.
Nu blev det inte så.
Hon var sjuk redan från början. Ända sedan hon föddes.
Och som jag försökte hålla henne vid liv, jag trodde jag lyckades men så vart det inte.
Jag matade henne med flaska och struntade totalt i läxorna. Hon kom före allt.
Jag ville så gärna bevisa för min mamma att jag brydde mig om denna hund. Hade hon inte varit sjuk, hade hon blivit såld och jag hade aldrig fått lära känna henne. Vem hon var, och vad hon tyckte om.
9 månader gammal var hon tvungen att få somna in.
Vi hade redan antagigt att hon inte skulle få komma hem igen efter besöket på djursjukhuset i Luleå, men ändå kom det som en chock.
Jag trodde verkligen att hon skulle få komma hem igen.
Jag var med hela tiden. Den ända gången jag lämnade henne var när hon skulle röntgas.
Skulle hon vägas, ja då var jag där.
Jag var som ett litet barn. Som när barnen följer sin mamma, så följde jag min hund.
Svårt att förklara men även fast jag var så säker på att hon skulle få komma hem igen, ville jag inte ta risken att missa ett ögonblick av henne.
Det var efter hon hade röntgas vi var tvungen att ta vårat beslut.
Vi tre var så positiva att vi inte såg något fel på fotot.
Men efter ett tag när vi såg veterinärens tunga ansikte förstod vi att allt kanske inte var så bra.
Hon var väldigt sjuk. Antingen hade hon fått leva sitt liv i drygt 1-2 månader med smärta och obehagliga syner för oss, eller få somna in på gummimattan inne på djursjukhuset.
För mamma var detta val självklart. Även för mig, även fast jag så gärna ville ta hem henne, ville jag att hon skulle få sin tur att äntligen slappna av.
När hon var i livet var hon den gladaste, sötaste, försiktigaste och trognaste hunden jag någonsin träffat. Och det var något med hennes blick som fick folk att smälta.
Jag kommer ihåg när vi kom in på djursjukhuset med henne och alla tittade upp. Alla ville veta vem hon var, vad hon hette och varför vi där.
Man behövde inte ens se på henne för att förstå hur oförstående glad hon var. Hennes energi var inte som alla andra hundar. Den var mer levande.
Ganska ironiskt att den mest levande själen skulle få försvinna ut i tomma intet.
Jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär för en hund. Det är ju bara ett djur.
Men på något sätt var hon mer än de. Jag tyckte nog nästan att jag var hennes sanna mamma. Det var ju jag som hade matat henne, som hade kramat henne och brytt mig om henne.
Hennes riktiga mamma hade stött bort henne, hon märkte väl att hon inte var frisk.
Resten i familjen sa att jag skulle ge upp "Hon mår inte bra. Du ska inte slösa din energi på henne, du har läxor att göra!"
Men jag trodde verkligen att hon skulle klara sig igenom detta. Jag ville inte ge upp henne.
Jag har gett upp så mycket i mitt liv tidigare, inga stora grejer men jag är en sån som inte får saker avklarat.
Jag ville så gärna bevisa dom fel. Hon skulle överleva och hon skulle vara min ända tills hon blir gammal och seg.
Men återigen hade jag fel, som alltid.
När hon var drygt 1 månad gav mamma upp henne till en man i Porjus, och där bodde hon i 8 månader till.
Jag var så sur på min mamma, att jag fortsatte strunta i läxan ett tag.
Jag tyckte heller inte ens om ägaren, han kunde också lika gärna somna in.
Men jag hade svårt att hata han eftersom han gjorde henne så glad.
Jag kommer ihåg en gång då vi for dit för att hälsa på henne, och hon var så glad att se mig att hon råkade klösa mig på halsen så det vart ett ärr.
Idag syns det inte för er, men jag kan se det fortfarande.
Jag trodde att när hon flyttade dit, att jag aldrig skulle få se henne igen. Men jag var ändå inte ledsen, möjligheten fanns ju att fara dit- när som helst.
Jag fick inte ha så mycket tid med henne.
Den ända tiden jag har haft med henne har jag varit ledsen och risig.
Allt för att jag försökt göra henne glad.
Jag fick aldrig uppleva något riktigt kul med henne, något som jag kan skratta åt idag.
Jag har ju vissa stunder men inga riktiga upplevelser.
Fast jag behöver inte några sånt för att komma ihåg hon.
Hela hon i sig, var en ända stor upplevelse.
Jag är glad att jag fått lära känna en sådan hund som hon. Även fast det inte var länge, är jag glad för dom stunderna vi har tillsammans!
Jag hoppas verkligen att du har det bäst där uppe, du har verkligen förtjänat det.
Lite lugn och ro. Du vet att vi älskar dig!
Vet du vem jag är nu?- 20 dagar senare...
... Då vart det vi! <3
Tänker inte säga de för första gången i min blogg, men du vet nog.
Annars hade jag inte stannat kvar hos dig när jag får dom där snea blickarna på mig. Eller hör dom där kommentarerna.
Visst, han har väl inte de bästa ryktet, men de kanske inte du har heller- men ändå har du väl en vän, för att din vän struntar totalt i vad ryktena säger för hon/han vet ändå sanningen.
Hon/han vet att det bara är rykten och inget annat.
Jag hängde inte med i vad som snackades på stan förut, eftersom det inte intresserade mig.
Jag hade redan ett eget liv så varför ska jag då lägga mig i i andras liv och höra vad alla andra håller på med, och med vem osv.
Men nu måste jag de, jag känner mig tvingad. Jag vill inte stå där som ett fån den dagen som jag får höra det som jag en gång upplevde i min mardröm.
Det är inte de att jag inte litar på dig, men det är ändå inte lätt. Jag struntar totalt i vad folk säger om dig, men ändå så finns de där. Ditt rykte. Det är de att jag bryr mig för mycket om hur folk skulle reagera när dom vet att dom har rätt... Jag skiter i vad dom säger nu, men inte vad om kanske kommer säga sen...
Från den första stund jag snackade med dig, eller var med dig så visste jag att ditt rykte bara var ett rykte.
Men även om jag visste de då, så är jag inte lika säker idag. Jag har blivit lurad så många gånger, kanske inte på samma sak som nu men ändå.
Jag har absolut ingen lust att bli lurad igen, och det vet du. Och sen hoppas jag att du förstår det också!
Jag har seriöst, verkligen, aldrig kännt så här för någon som hur jag känner för dig!
(Jag vet att de där känndes säkert tungt för en viss person men du måste inse att jag kommer aldrig gå tillbaka till dig. Du är mitt ex för en anledning..).
Det är bara skit
Seriöst, fan vad jag hatar att veta att folk är sura på mig. Eller besvikna på mig, eller ledsna för att jag gjort något jag lovat att inte göra, eller inte göra det jag lovat.
Fick ett brev idag, stod inget speciellt i de men det är bara avsändaren jag hatar.
Varje gång de kommer är hela dagen försörd.
Innan var jag glad, jag skrattade och var precis som jag brukar vara- allmänt omogen.
Men så kommer brevet, och de påminner mig om de jag varit med om.
Även mamma påminner mig. Hon vill ju prata om de, medans jag bara nickar till vad hon än säger.
Det påminner mig också att det inte längre bara jag som vet.
Vissa dagar vill jag att hela världen ska få veta, så dom förstår att jag kanske inte orkar ha ca 5 läxor i veckan + prov.
Eller förstå varför jag inte orkade dammsuga golvet i köket.
Eller bara förstå varför jag inte orkar.
Men det påminner mig också att det förhoppningsvis snart är över och att han äntligen kommer få det han förtjänar!
Men andra dagar vill jag bara att folk ska lämna mig ifred, sluta ställa alla frågor.
Det här är inte det värsta, så orka bry er?
Det finns värre saker som händer här, tro mig...
Jag försöker att hålla det för mig själv, men ju mer jag gör de desto mer ser jag hur folk i min omgivning tar skada.
Just för att jag försöker hålla det inom mig, pratar jag mindre med folk. Jag berättar inte klart det jag skulle, och jag pratar lägre.
Allt för att det inte ska råka komma ur min mun.
Jag kan höra på deras röstar, och ibland se i deras ögon hur dom vill att jag ska berätta vad är som stör mig.
Även fast dom inte frågar mig, vet jag de. I mitt undermedvetna.
Det är verkligen skit!
Hur ska jag kunna vara glad när jag egentligen inte är de? Jag kan inte fejka eller ljuga. Det är helt enkelt inte min grej.
Jag tror att han har börjat förstå de. Men vad vet jag? Har inte snackat med han om de än...
Det är bara skit, det bara är de!
Men mitt i allt helvete är jag ändå glad, på riktigt.
Det är som om jag har två identiteter, för hur kan man vara glad och ledsen sammtidigt?
Det förvirrar mig..
Åh gu, han ska då få veta iaf. Det är viktigt.
Tycker synd om han. Men det är inte ditt fel!
Du har inte gjort något, jag lovar! <3
I'm flying without wings!
Är jag glad, då är jag GLAD!
Är jag ledsen, då är jag LEDSEN!
Jag har inget mittimellan. Antingen eller...
Så nu är jag GLAD..
Lite ironiskt, eller så:
Den 22 maj var allt skit
Den 23 var allt mer än underbart.
Men jag klagar inte, som sagt så är jag redan medveten om att jag lever i en berg-och-dal bana, så det kommer inte som en överraskning.
Den 23 maj..
20 dagar efter jag såg dig för första gången. Eller egentligen vill jag inte kalla att jag såg dig. Jag tittade rakt fram, så även du. Och ögonkontakten var nästan obefintlig...
Men 20 dagar efter vi umgicks första gången kan jag säga.. (:
Vårkänslorna sätter igång
Mina knän är svaga i hans närhet.
Min puls ökar.
Mina händer är varmare än hans kinder när jag ger han en lätt kyss på munnen.
Man skulle kunna kalla mig latmask, men jag älskar att se en film med han. Sitta så nära att jag kan höra varje andetag.
Få hålla hans lena hand.
Få lägga mitt huvud på hans axel.
Få skratta varje gång jag märker att han härmar mig i alla mina hostningar och tunga andetag, och höra att han skrattar tillbaka.
Hans parfym ligger fortfarande kvar på min vänstra axel.
Hans parfym passar han så bra att man nästan kan tro att den kommer naturligt.
Just nu vill jag bara vara med han. Han ger mig den där känslan jag letat efter- Han ger mig till och med mer än det.
Och ja, helt seriöst.. Jag har nog fallit för dig!
Har aldrig kännt mig så här glad!
Vet du vem jag är nu?
Ungefär vid 02.51 kommer jag hem till syrrans lägenhet, något trött men ändå har jag inte känt mig såhär pigg. Allt som hade mer nervositet att göra är helt borta. För ungefär 3 timmar sedan lämnade jag syrrans katt och hund i hennes lägenhet för att ge mig ut. Ge mig ut i natten som lägnre inte är lika mörk som förut.
I 5 min efter jag klivit in i hans bil var jag nervös, rädd, trött och nyfiken. Musiken spelade i en lämplig ton i bilen, och han var nog mer nervös än jag. Det sa han också.
Det första jag gör när jag sätter mig i en bil är att känna hur det luktar och gu vad det luktade gott i hans bil. Jag visste inte om det var hans parfym eller om det var bilen. Det luktade iaf gott.
Ibland kunde jag känna av en något söt lukt från hans kompis i baksätet som hjälpte oss att hålla igång konversationen med hans fyllesnack.
Våran konversation bestod av frågor och svar, förklaringar och skratt. En sådan härlig stämning.
När man skriver om de, låter det inte ett dugg speciellt eller otroligt, men att uppleva det är en annan.
Det var bara något den dagen.
