Maria, världens mest underbara människa!
Igår hade skolan temadag om kvinnovåld. I samband med det så kom kvinnojouren från Jokkmokk till våran skola, och med hade som sig en kvinna vid namn Maria som hade föreläsning. Jag finner knappt ord för att beskriva den otroligt vackra människa! Hennes ord, hennes berättelse och hennes otroligt stora hjärta tar verkligen tag i en och lämnar verkligen ingen oberörd.
I kväll hade hon en föreläsning till, på folkets hus. Ännu en gång kom man inte därifrån oberörd. Ni som inte hört hennes berättelse och var närvarande vid något utav hennes föreläsningar har verkligen missat någonting!
Hon pratade mycket om att alla har en ryggsäck med skit i. Alla bär vi på något som gör att vi uppför oss på ett visst sätt. Hon gav mig verkligen en ögonuppnare (om man uttrycker det så?)
Innan den första föreläsningen såg jag henne. Hon hade gröna shorts och hade en orange t-shirt. Första tanken var "vilka otroligt fula byxor och lite konstigt klädväl med tanke på att det börjar vara minusgrader ute." Under föreläsningen berättade hon om att man inte kan kränka någon annan då man aldrig vet vad den personen har i sin ryggsäck- som denna denna kvinna- hade utstått 11 år (om jag mins det numret helt rätt) av sexuellt våld och 25 år som alkholist.
Hon hade förmågan att med hennes berättelse få oss alla andra att känna en sådan trygghet på ett sätt. Man blev både glad, arg och ledsen och lycklig när man hörde henne. Arg och ledsen för att höra allat det som hon har gått igenom, men samtidigt så otroligt glad och lycklig för att hon kunnat ta sig vidare, möta de skit hon hade i sin ryggsäck och må bra igen!
Efter föreläsningen skickade hon runt mikrofånen och lät att säga sitt namn, och vad för känslor man hade för det hon just visat och pratat om. Alla var så otroligt rörda. Och med hennes förmåga, började människor, totala främlingar, öppna upp sina hjärtan. Man fick höra saker som man aldrig någonsin skulle fått höra. Hon skapade en sådan trygg stämning, att till och med främlingar kände sig trygga att öppna sina ryggsäckar offentligt.
Döm ingen!
Det är någonting man fått höra hela tiden. Man ska inte döma en bok efter omslaget. Men man gör det i alla fall. Jag kommer nog fortsätta göra det, men jag kommer absolut inte glömma bort att denna person har en ryggsäck med något i. Något som kanske gör att denna personen stammar, att denna personen går på ett visst sätt, att denna personen uppför sig på ett visst sätt. Ha respekt för andras skit!
Hon lät oss alla verkligen komma in i hennes liv och höra hennes berättelse.
Jag skulle kunna berätta hela föreläsningen, då den var så otroligt bra. Men det är inte min historia att berätta. Det är hennes.
Jag vill bara att ni ska veta, att denna kvinna kommer jag aldrig någonsin att glömma.
Att en total främling kan göra ett sådant starkt intryck på en.
Jag beundrar verkligen hennes mod, hennes styrka och givmildhet! Jag beundrar henne.
Återigen, tack Maria!
Gabriellas sång - Helen Sjöholm
Denna låt spelade hon upp i slutet av föreläsningen. Hon gav den en totalt ny mening, dock att låten början handlat om "Gabriella" som blir misshandlad av sin man, så fick denna kvinna den att bli mer levande.
Det finns hopp!
What to do ...
Detta år kommer verkligen att ta slut på mig...
Fattar inte hur jag ska klara av det här och jag blir så jävla förbannad på mig själv att jag tillät det gå såhär långt! Jag tänkte i 1an,
Kommer inte klara det här. Och jag vet, det är inte så man ska tänka!! Men jag kommer verkligen ingenstans. Jag pratar med lärarna hela tiden, säger jag vill ha mina uppgifter i den här kursen som jag har IG i, så jag kan klara den, och på G i den, och sedan gå vidare... Får jag dom någon gång? Nja.. Jag har fått från 2 kurser nu.. Efter att vi gått i skolan sedan i Augusti. Men just nu har inte jag tid med den, tyvärr, för jag ska läsa ut en bok och skriva en hemtenta på den till på Tisdag...
Skolan är verkligen inte min grej. Även fast jag är på lektionerna i år (vilket jag faktist måste erkänna att jag inte var i 1an och 2an) så ger det mig ingenting. Jag har inte ork i kroppen att ta in mig information. Jag går bara dit, läser en text, skriver av svaret från boken till pappret, och sen stoppar jag bara pappret i pärmen och går därifrån. En uppgift. Som inte gav mig någonting. Snarare tog den uppgiften just upp 1 timme av mitt liv, som jag aldrig kommer få tillbaka, och som jag kunnat spendera mycket bättre på kurser som jag har IG i. Men icket :)
Det känns bara hopplöst. Och jag blir bara irriterad. Mest på mig själv. För jag vet, skolan är inte omöjlig. Det är ju flera andra elever som har klarat det här. Jag har bara varit lat.. Men det som jag står inför nu- det är först omöjligt.
Och sen till projektarbete. Total waste of my time .. Även fast jag och Emma nu har kommit på värsta idén på projektarbetet som kommer ge så mycket till oss samtidigt som det kommer ge så många möjligheter till andra, så känns det bara.. Överväldigande nu. Ett såntbra projektarbete, som ingen utav oss har tid eller ork att genomföra- även fast vi vill..
Skolan kommer gå åt helvete i år också- även fast jag gör mitt yttersta.
Och sen körkortet.... Åh, justdet.. Det var ju det också.
Hejdå.
För jag har trillat dit, jag har fallit, jag har vaknat
Jag kommer - Veronica Maggio
Musik, tack gode gud!
Down - Jason Walker
Losing your memory - Ryan Star
Fan så jag har sprungit! Jag har sprungit i snart 7 år och snart orkar jag fan inget mer! Det spelar ingen roll hur fort jag än springer så hinner det alltid ikapp mig. Jag är så sjukt trött och less... Ibland så känns det inte ens lönt att fortsätta springa. Tänk att bara få lägga sig ner, stänga ögonen och glömma allt istället. Tänk att bara få glömma! Jag vet att det aldrig kommet att hända. Det kommer finnas där förevigt och det kommer fortsätta förstora. Som en parasit kommer det att finnas där. Förevigt.
Att springa hjälper inte. Det vet jag. Hela jag vet det, jag vet det ända in i benmärgen men ändå så fortsätter jag. Jag vill inte kolla bakåt! Jag vill inte se det igen, jag vill bara därifrån. Bara låta det vara i det förgångna. Bara låta det vara...
Ett nytt år, en ny början
Jag ska verkligen börja om och skärpa mig...
Detta lov har gett mig insikt. Jag kan inte fortsätta såhär, det går verkligen. Jag kan inte gå runt och tänka att det finns ju dom som har det värre, och att jag har det ganska bra. Att jag mår bra, för det gör jag egentligen inte.
Jag har bara låtit alla problem, allt som gör mig ledsen och irriterad att bygga sig på varandra. Jag känner att snart så kommer det att gå åt helvete. Snart kommer jag att bara lägga av och bli apatisk, vilket jag ibland tror att jag är. Jag rycker verkligen på axlarna åt allt och tänker "skitsamma" hela tiden. Det går fan inte!
Ne, nu jävlar!
Det kommer bli skitjobbigt och vara aptrist, det vet jag, men det är min framtid vi pratar om! Det är något som jag verkligen inte kan rycka på axlarna åt! Allt löser sig verkligen inte med tiden. Det löser sig, för att man fixar det! Gud förbannat.
Det här kommer bli spännande
I am my own lives writer
(Vill bara inflika att mina "drömhörlurar" som jag nu önskar mig i julklapp finns på denna länk: [HÖRLURAR] ... Så att ni vet! ;) För att ... Bad sound kills good music!)
Sitter och funderar över mina framtidsplaner.
Flytta iväg... Jobba... Erfarenheter... Och annat kul.
Vad ska jag göra? Ska man börja fundera på det kanske...? De flesta vet ju redan vad dom ska göra efter gymnasiet och ärligt så lutar det nog mot att gå universitet i någon roligt ämne. Men det blir ju då att gå i Stockholm helst. Få vara i shtorshtan!
Eller... New York? Helt ärligt har jag jävligt stora planer för min framtid, dvs flytta och jobba/studera utomlands i min egna lägenhet. Och det är ju bra, men lite svårare att nå.
Ne men i Stockholm typ.. Eller Umeå... Eller Luleå...
Alltså jaa... Tankarna bara springer omkring! :)
Men... Har ju 1 år kvar att fundera. Man ska inte ha så bråttom och rätta sig in i ett led på en gång. Nog tror jag att jag fortfarande är intresserad av foto efter studenten men jag kanske inte vill studera i det, eller jobba med det så, om ni förstår. Kanske mest som en hobby?
Ingen vet... Inte ens jag.
Vi får se vilket led jag rättar in mig i. Ska inte ha allt för bråttom, är ju ändå min framtid vi snackar om här! :)
Natt hörrni!
Skriv lite så försvinner det
Det är tufft. Det är nå gudförbannat tufft!
Ibland så kommer verkligheten ikapp en på ett sätt som gör att man nästan tappar andan. Någonting man trodde man gömt undan långt, långt, långt ner i det undermedvetna, lyckas ändå komma upp igen. Trots sina bästa försök att glömma.
Jag fattar inte hur det kunde gå så fel. Ett sådant litet ögonblick av oskyldighet kunde ge någon annan en chans att försöra.
Önskar att jag kunde höja min röst men det kan jag inte. Sist bled det kaos, och jag kan inte hantera den formen av kaos igen. Inte nu.
Alltsåå...
Om du var en av dom sista personerna på jorden (inte helt ensam då, för det skulle vara ensamt...) Vad skulle du göra då?
Är jag verkligen den enda personen som typ skulle gå och råna butiker på saker jag vill ha!? Köpa... Eller ja, ta en bil, en skitbra kamera, nya kläder, snygga skor mm... Liksom fylla tomrummet av alla andra personer med massor av dyra saker- som man får gratis! Tjiho! ... Och flytta in i värsta brackahuset!
En annan grej vore det ju om man var en av dom sista levande personerna och inte kan gå ut säkert utan att bli uppäten av zombies... Men lite realistisk måste man ju vara, troligt att alla blir zombies... Nja.
Tänkte bara just på det när jag såg den nya filmen "The last seven". Såg inga zombies i trailern, men ändå så går dom runt på gatorna och gör ingenting? HALLÅ!? Sno en Ferrari eller nå...
Och vad är grejen med att döda varandra? När man är de sista 7 personerna på planeten ska man väl ändå tänka på att liksom få igång populationen igen?- Påtal om filmen då
- Nu är mänskligheten snart utrotad, bara 7 stycken kvar med mig inräknad. Äh, vad sägs om att ta död på alla så jag får vandra på jorden ensam? Jippie!
Det skulle faktist vara ganska kul att vara en av dom få personerna på jorden som fortfarande lever (dom andra är död- stendöd) Fast... Hoppas bara att om det händer, så får man välja vilka man vill leva med, i denna stora värld. Lite trist om alla man känner dör åsså får man leva med en massa främlingar...
Hahahaha, åh vadå emo...
Ne, nu räcker det. Hejdå!
"Kännde för att skriva men om vad..." Mhm?
Kännde för att skriva men om vad...
Har mest suttit hos brorsan och tänkt hur jag skulle möblera om jag bodde här. Tror faktist det skulle bli skitsnyggt! :)
Det här är verkligen en fin lägenhhet, hihi.
Längtar verkligen till jag får mitt eget ställe. Få ha alla saker precis där man vill ha dom och inte försöka ha allt i ett rum (ett och ett halvt då, jag har ju min "walk in closet" under trappan med) Det är svårt!!
Jag har kommit fram till att jag trivs i det lite småstökiga.
Okej, jag är grymt dåligt på att hålla det städat (chockerande, men det är sant!) men såg ett program på teve där dom visade fina hus med fin inredning å sånt shit. Och jo, det var skitfint! Stora ytor, svartlackade köksluckor och vit hall å sånt. Det var ärligt skitsnyggt men... Jag skulle inte vela bo där. Såg så sterilt ut. Vem vill bo på ett lyxigt sjukhus?
Jag vill ha lite kläder hängande på stolar. Jag vill ha en skål där man lägger allt möjligt krimskrams som pengar och småsaker. Jag vill ha några enkronor och femkronor liggandes framme på en byrå med nycklar. Och jag vill ha brev och tidningar liggande här å var.
Jag vill ha ett organiserat kaos.
Paniken själv var ju när mamma och syrran städat min "Walk in closet" Det må se stökigt ut med handukar på golvet och något par byxor eller så, men jag har allt organiserat! Och jag är inte så dum längre.. Nu är alla smutskläder på golvet, och rena kläder upphängda. Tådeså :)
Men ändå, när dom hade städat där. Det var som ett slag i bröstkorgen. Liksom, vart fan tog allt vägen !?
Allt smink och sånt också. Jag har som inte allt på en plats. Ett puder ligger på fönsterbrädan, de flesta av mascarorna ligger på en brun grej, ögonskuggor och sånt shit ligger på en hylla vid spegelen tillsammans med foundations som ligger ett hyllplan längre ner.
Som sagt- organiserat kaos :)
Eller nja, organiserat kaos vet jag väl inte... Vill inte att mitt hus, eller ja, lägenhet, ska se ut som min "walk in closet" för där råder det verkligen kaos haha! Men jag klarar inte av att det är sådär superstädat. Det känns obehagligt. Faktist!
För några år sedan var vi hem till någon jag inte kommer ihåg vem där var, men hon hade ett fint hus. Men så fort jag gick in så var det bara "hjälp!"
Man kände sig typ smutsig för att det var så fint och rent och stiligt där inne. Huvva...
Nåjaa... Har glömt ge ymer mat ikväll stackarn.
Har jobb att göra, ciao!!
Kanske man ska ...
... dra härifrån?
Jag vet inte. Sist jag drog och kom tillbaka så var allt annorlunda. Det var som att jag pausade mitt liv i 6 månader medans alla andra levde vidare. Så jag gick fortfarande i 9an när vi började på gymnasiet. Tog ett tag innan man vande sig vid allt, men man vande sig i alla fall. Fast jag kan fortfarande tänka lite gran som om jag är ett halvår efter alla andra... Låter otroligt konstigt och helt puckat men kan som inte förklara bättre än så. Hm..
Jag säger jämt att jag vill dra härifrån och jo, det vill jag. Men bara rädslan att förlora Jokkmokk får mig att tveka en aning... "Jokkmokk finns alltid kvar" -Joda, men kanske inte folket.
Fast ska man egentligen låta något sånt få hålla en kvar? Nej... Men, det gör det lite gran.
Finns massor med fördelar att dra men en stor nackdel: Just det att saker förändras här när man är borta och folket lever vidare. Man förlorar greppet på den verklighet som är här. Som dock är så otroligt jobbig och helt händelselös.... Men ändå.
Åh jag vet inte. Vara ensam långt, långt bort? Studierna skulle gå skitbra och brännan skulle man kunna jobba på. Skillnaden där och Egypten är nog att folket där borta är mycket trevligare, och det förekommer nog endel svenskar där nere så såå ensamt skulle det nog inte vara. Men dom är ju inte Jokkmokkare (tragiskt tänkande, jag vet)
Kan vi inte bara packa med oss hela Jokkmokk, hihi?
dampdampdampdampdampdampdampdampdamp
Musik ♥
Har ni tänkt på, alla mina kära läsare, när man hittar en låt och hur speciell man tycker den är när det bara är du som lyssnar på den och det bara är du som kan den? Det blir liksom "din" låt.
Och sen, på något magiskt vis, så börjar andra lyssna på den och du tänker liksom "ha, jag var ändå först!"
Men sen så förstörs den nästan när andra lyssnar på den och det är någon annan än du, och artisten själv, som sjunger den? Den kan få en annan mening och några nya minnen förknippade med den, men den är inte "din" längre. Har ni tänkt på hur less man kan bli på den då? En låt du lyssnat på jättelänge och som du aldrig varit less på, blir nu plötsligt som en i mängden av alla dessa låtar man ständigt hör. Eller hur less man blir på folket som ständigt sjunger på "din" låt? Typ "Get over it, it was soo last year"
Men egentligen var det bara förra månaden... Men, du ville ju bara ha den för dig själv.
... Eller är det bara jag?
Feel
"... Cause I got too much life,
Running through my veins, going to waste."
Sen en tid tillbaka
Det går inte
Spelar ingen roll vad jag gör. Minsta lilla förändring, om så det är ett ansiktsuttryck, drar till sig allas uppmärksamhet. Ursäkta då om jag vill ta ett djupt andetag och få lite luft.
Det är nästan som att det inte finns nog av det här, luft, eller så andas jag för sällan. Man glömmer nog bort det i stressen.
Få se nu, jag har vart hemma i 1 dag, och jag börjar redan få panik. Älskade Jokkmokk.
Det känns som att jag går på tunn is, och när som helst så kommer jag att falla igenom. Jag önskar jag bara kunde låta bli, och fara härifrån!
Jag letar efter skolor utomlands, utbytesstuden här å var, en lägenhet där och en där, vara student där kanske, eller att gå om skolan där... Men inget mer. Bara en jävla massa planer som rinner ut i sanden hela tiden.
Folk säger att man har såna möjligheter när man är ung... Bullshit. Det är bara skola och funkar inte det, så är det kört. Hur många val och möjligheter har man då?
Jag ska till Stockholm i sommar.
Snälla
Det var bättre förr
"Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart så har man glömt vem man är"
Nemen skitkul
Det är såå mycket nu! Och allt går en på nerverna.
- Nej, jag är inte sur, men efter 2 månaders av eviga frågeställningar av denna fråga så är jag kanske lite butter.
Och jag har blivit kärring- föresten.
Jag vill bara ha det tyst hemma... Men det var ju lättare sagt än gjort.
Att plugga här hemma är lika omöjligt som en genomdränkt gås.
Drar nog ner mot Stockholm redan på Lördag. Med tåg dock- inte flyg.
Måste skärpa mig innan vi kommer fram till Kanada. Har inga planer på att vara sur där inte. Ser fram emot Kanada och träffa Nina igen så sjukt mycket!
Denna milda depprission är nog bara på grund av allt jag måste göra, och det där jäkla tjatet som går en på nerverna.
Måste då klargöra en sak:
Ska mitt rum bli städat, så börja aldrig, aldrig, aldrig tjata om det. Har diskuterat om detta med Lisa. Får man en order, eller femton omgångar tjat så ja, det kan bli städat, men det är knappast noggrant. Man knövlar typ in kläderna i byrån och lägger täcket över sängen så den ser bäddad ut. Kan kanske dra en repa på golvet med en kvast- men inget mer.
Det är en helt annan grej när man får för sig att man ska städa, helt själv! Helt plötsligt verkar till och med våran dammsugare från 70-talet se attraktiv ut. Just a reminder!
Så ne, rummet är inte städat- än.
Pikar funkar inte heller .. Inte idag. Inte nu. Och som bajs på moset så ne, fråga mig inte om jag är sur, ledsen eller besvärad. Jag var inte det från början... Men måste man fråga så ja uppenbarligen är jag det.
Men snälla - låt mig vara lite sur. För en gång skull!
Låt mig bara vara liite tonåring. Bara "råka" tappa ett tomt mjölkpaket på bänken så jag välter en tom colaburk. Snälla. Ingen större skada skedd!
Låt mig bara säga en svordom om våra hundar när dom lever. Bara ett enda...
Låt mig bara få .. Andas!
Att fara och springa av sin milda irritation en kvart hjälper väl men, vore skönt om man bara kunde få vara lite sur en dag i detta hus- utan att någon uppmärksammar det.
Har skrivit om detta sååå många gånger- dock inte här.
Men här skrivs ju allt, förr eller senare.
Så varsågod. There you have it. Enjoy!
Börjar frysa..
Ska in i duschen, sedan lägga mig.
Att packa åde gör jag imorrn.
Nu måste jag bara ... Göra nå annat. Kläderna är sorterade, bara inte inpackade än :)
Förutom ännu ett klagoinlägg:
Jag älskar er ändå
Ett tag sedan
Deppididoo
Redat ut knutarna
Såna här tankestunder där man går igenom saker och ting borde jag ha oftare! I alla fall i tider då man måste få ordning på tankarna och reda ut hur man egentligen känner.
Jävla tonåren. Man kan känna en sak ena dagen, men andra dagen så är det bytt. En åsikt man kan ha haft igår är ändrad nästa dag.
Det är ganska irriterande egentligen. En åsikt jag haft länge har ändrats på sistånde men skulle jag bevisa det skulle det bli ett rent helvete. Jäkla Jokkmokk.
Nog för att tiden efteråt skulle vara som en sten lyfts från mitt bröst och jag kan andas igen, men då var det ju det där helvetet i början.......
Men men.
Som sagt, såna här tankestunder borde jag ha oftare (nu kom jag inte fram till det här idag, men denna månad i alla fall)
Har aldrig riktigt tänkt på det (uppenbarligen) men det är faktist jävligt skönt att vara ensam. Att slippa fundera på hur man känner hela tiden och sammtidigt hålla skenet uppe. Inte visa rädslan som kan komma krypandes efter ett tag och sammtidigt låtsas som ingenting.
Jag klarar inte av det. Inte nu.
Jag har alltid haft svårt att lita på folk. Spelar nästan ingen roll hur länge jag kännt någon. Det finns alltid där som en liten, liten varning att jag ska vara försiktig. Att jag inte ska visa hela mig och inte säga allt jag känner, eftersom risken att bli sårad blir större. Och hur nyttigt är det att jag känner så om man ska vara med nån?
Det var ju någon här och skulle jag inte ha fått den här "insikten" eller vad man kan kalla det, så skulle jag nog få pendla fram och tillbaka från Jokkmokk just nu, fast jag innerst inne inte vill det. Nu var det väl inte bara denna gyllene insikt som arbetade mot, utan andra saker men denna insikt (gillar ordet nu) hade ju lite att göra i det hela.
Det känns nästan lite att man växer upp, sakta men säkert. Eller så går det i normal takt men man är väl så himla stressad och nyfiken nu att man vill att allt ska gå över på en natt.
... Det här var fan grymt svårt att förklara men egentligen så måste jag ju inte det. Ingen tvingar mig att skriva... Men det är bara skönt att skriva ut det lite och se att man har "bestämt" sig för en känsla.. Snarare ett sinnestillstånd. Ett bra sinnestillstånd.
Åh, jag är så duktig, haha!
Funderar
Jag vill bara härifrån. Det har jag sagt förut och kommer säkert säga igen någon gång, men jag vill verkligen härifrån.
Jag bara .... Aaah, vill!!
Var för ovanlighetens skull (det är verkligen ovanligt, inte så att jag är ironisk för detta är faktist ovanligt) och klickade runt på facebook. Kollade vännerna, och vännernas vänner osv. Åsså kom jag på hur litet detta jävla ställe är. Nog så vet man det, men att se det sådär är ganska... Skrämmande?
Vart man än klicka runt så var det samma vänner i listorna. Inte undra på att man blir less på detta ställe?
... Ush, det där lät fel! ... Och eftersom jag inte kommer på någon bättre förklaring får det stå kvar ...
Sedan kom jag på att min e-mail är ganska pinsam (... alltså...) Rejält pinsam faktist, men ändå ganska gullig. Alla har typ sitt riktiga namn, men jag har (vad det ser ut som) någon alias för något sci-fi spel från 90-talet... Men så är det faktist inte!
Kommer ihåg när jag valde den haha!
Tycker det är lite småkul att det finns en "historia" bakom min e-mail address... Åh, jag är så djup! (ironi)
Nåja, jag ville ju ha något som betydde något och på den tiden (lät gammalt...) så dansade min storasyster i en grupp. Min klass hade samma vecka sett när dom dansat på Folkan och jag var så stolt över henne, så jag tog hennes dansgrupp som e-mail + året jag var född för att göra det lite mer personligt...
Fy fan vad stolt jag var över min e-mail sen då haha!
Åh, det är så patetiskt, men kul.
Har funderat på att byta då jag knappt känner ens hälften av mina msn-kontakter och skäms lite över den jag har nu, men då måste jag ju ta bort all min mejl som jag samlat på mig, åsså försvinner min charmiga lilla historia. Då blir jag som alla andra... Fan vad trist, så nej. Den är kvar... Min pinsamma e-mail.
Vilka funderingar jag har ... Jag borde verkligen sova nu
Nattbloggning
Jag måste då har bråttom eller något.
Jag sitter som på nålar hela tiden känns det som!
Jag har kännt på mig att 2010 kommer bli ett bra år men sen så har det inte hänt nå speciellt än... Men herregud Elin, det har bara gått 11 dagar!
Men jag är nog bara ivrig att sätta igång eller något.
I februari/mars blir det då Egypten med emmasåklart och det känns ruskigt bra faktist! Spännande om inte annat!
Skolan...
Får panik bara jag tänker på den. Bara tanken av att kanske måsta gå om ett år i Jokkmokk... Ne fy fan, får bara rysningar och jag skäms nå jävulskt!
Kruxet är det där jävla språket som man tydligen måste läsa när man går SP. Jag klarar helt enkelt inte av det. Det går bara inte... Inte alls.
Har jag bestämt att jag endast klarar mig med engelska så håller jag fan hårt i det!
Jag har absolut noll motivation när det kommer till. I detta fall Spanska. Jag hatar det.
Jag hade redan hamnat efter första lektionen jag var på.
Spanskan skulle börja någon vecka efter alla andra började och jag var inte säker på när. Sen mötte jag min spanskalärare helt plötsligt en dag efter 1 månad skolan börjat tror jag. Hon undrade vart jag vart och jag sa som det var. Hade ingen aning om att vi ens börjat. Dom hade tydligen börjat två veckor efter skolan börjat så jag hade missat två veckor dvs 4 lektioner.
Jag försökte hoppa in med dom och komma ikapp men jag gav nästan upp på en gång jag kom in i klassrummet. Vi är 5 st i våran klass... Vilket röj.
Dom hade redan lärt sig räkna till 10 och lärt sig alla hälsningsfraser och redan börjat att lära in sig väderförändringar och månader... Jag tyckte det var ganska så kört för mig men försökte i alla fall. Jag gjorde faktist det! Men helvete ... Nej, det gick inte.
Visst är det coolt att kunna några fler språk än svenska och engelska men jag kan bara inte få in det. Jag är faktist sugen på att lära mig Latin eftersom det är ett sådan fint språk men det skulle nog även det gå åt pipsvängen... Kanske. Jag undrar faktist. eftersom Latin är ett mer underhållande språk. Inget man måste, utan något man bara vill. Men jag har då inga planer på att testa på om det stämmer att jag skulle klara Latin.
Jag vet att jag sa jag skulle ta lite mer risker i år, men glöm att jag tar risker när det kommer till min utbildning!
Jag tror helt ärligt att det är ganska så kört mig..
Ni ser, jag har totalt gett upp!
Såhär var det för franskan med. Jag läste franska i ett och ett halvt år och det enda jag kan säga nu är:
Jag, ja, nej, ett två tre och jag heter Elin.
Ett och ett halvt år!
Fattar ni så otroligt språkkunnig jag är!?
Jag har till och med gett upp så hårt (dock innan jag ens snackat med min mentor för att se om vi kan reda ut det här) att jag funderar på att flytta till Umeå eller Stockholm.
Jag börjar bli rastlös och deppad av att bor här. Vem fan har en framtid i Jokkmokk egentligen?
Men tänk er att få bo på ett ställe där samhället typ... Lever. Där det till och med finns saker att göra!
Jag må älska Jokkmokk. Det kommer jag alltid att göra men nu vill jag bara härifrån. Gå en linje jag är intresserad av och bara få vara jag lite gran.
Jag vet inte om det är sömnbristen jag har, eller vad, men jag har blivit så otroligt sur på sistånde. Jag är verkligen inte mig själv. Jag har märkt det och min familj har märkt det.. Det skrämmer mig nästan. Jag ville ju förändras men det var inte såhär jag menade, så förlåt för det.
Men det är nog bara den här jävla skolan och min framtid som gnager (och sömnbristen...)
Jag vill bara inte vara kvar i Jokkmokk ett extra år. Det är nog det som skrämmer mig mest.
Nu säger jag inte att jag flyttar till Kina så fort jag tagigt studenten men... Eller jo, det kanske jag visst gör.
... Jag vet fan inte.
Jag vet ingenting och jag blir galen!
Det är då skolan imorrn i alla fall och på tisdag är det... spanska...
Jaja, men ska sova nu...
... Men good luck, för nu började valparna busa...
