neni

Allt känns bara så hopplöst...
Spelar ingen roll vad jag gör. Minsta lilla förändring, om så det är ett ansiktsuttryck, drar till sig allas uppmärksamhet. Ursäkta då om jag vill ta ett djupt andetag och få lite luft.
Det är nästan som att det inte finns nog av det här, luft, eller så andas jag för sällan. Man glömmer nog bort det i stressen.
Få se nu, jag har vart hemma i 1 dag, och jag börjar redan få panik. Älskade Jokkmokk.

Det känns som att jag går på tunn is, och när som helst så kommer jag att falla igenom. Jag önskar jag bara kunde låta bli, och fara härifrån!

Jag letar efter skolor utomlands, utbytesstuden här å var, en lägenhet där och en där, vara student där kanske, eller att gå om skolan där... Men inget mer. Bara en jävla massa planer som rinner ut i sanden hela tiden.
Folk säger att man har såna möjligheter när man är ung... Bullshit. Det är bara skola och funkar inte det, så är det kört. Hur många val och möjligheter har man då?

Jag ska till Stockholm i sommar.
Snälla

Det var bättre förr

"Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart så har man glömt vem man är"