neni

Dagen då det tjocka kuvertet kom hem med alla papper om vad som sagts så brydde jag mig inte så mycket om vad som skulle hända. Jag läste vad som blivit sagt och sedan hur allt har sammanfattats. Jag läste det och förstod vartenda ord men jag tog inte i mig något. Det var som olja på vatten. Det finns där men det vill inte absorberas..

En dag när jag var påväg till tandläkaren i regnet så gick jag och log. Inte för vart jag var påväg utan för att jag visste att jag kan. Folk trode så mycket på mig att det gick så långt. Det var inte det som jag ville egentligen. Det enda jag ville var att dom omkring mig visste vad som hänt och att dom trode på mig. Man gör inte så, varken från Hans sida eller min. Ett litet misstag.

Ja så ser jag fortfarande på det. Som ett misstag. Jag kan verkligen inte förmå mig själv att verkligen hata. Hur mycket jag än försöker.

Jag vet att det inte är jag som ska be om förlåtelse men en del av mig vill det. Be om ursäkt för allt strul. Be om ursäkt för alla sår jag öppnat. Be om ursäkt för att jag var så sen..

Fråga mig inte varför jag berättade när jag gjorde det. Jag är fortfarande inte helt säker själv. Allt verkade bara rätt. Bara mamma, pappa och jag vid bordet. Inga syskon och inga vänner men jag klarade av det iaf. Det jobbiga var inte att dela med sig, det var blickarna dagen efter. "Stackars dig"- blickar. Jag har klarat mig ganska bra tidigare och jag klarar mig fortfarande. Dom få stunderna då jag deppar kan jag klara av. Jag överlever.

Jag tror inte att jag någonsin kommer att riktigt glömma det och komma över det.. Det förstår man ju själv men jag menar att jag kommer säkert deppa över det om 20 år igen.

Jag har egentligen aldrig riktigt pratat om det. Dom som vet har egentligen aldrig frågat något och det är inte direkt något som jag vill dra upp. Det gör inget om någon annan gör de, jag vill bara inte göra det. Jag tänker på det nog mycket själv så jag tänka på det tillsammans med någon också.

Jag vet att jag inte var där lika mycket som jag varit förut- Då vi var något år yngre och bekymmer inte fanns i vårat register men det finns det nu och det kan vi klara av. Det är ju Du&Jag mot världen eller hur?
Du anar inte hur många gånger jag har läst den meningen.
Jag vet inte om det är för att det är omöjligt eller för att jag först nu inser att det är så svårt utan dig som jag måste prata med dig. Inte förklara saker här utan verkligen prata.. Du vet att jag inte är någon vidare pratkvarn men nu måste jag!
Du är verkligen bäst och jag fattar fortfarande inte att jag lämnat dig i kalla Jokkmokk men jag har en känsla av att du klarar dig. Glöm bara inte bort mig gumman !<3 Snart så har vi fixat hemtelefon och då kommer jag ringa varje dag! ... Eller nästan haha ;)
Gud prisar dig! Jag älskar dig <3

Som den där boken jag berättade om.. (hoppas du minns för jag tänker verkligen inte skriva vad den hette!) Bara titeln säger ju det mesta och det gör mig så rädd. Ibland blir jag själv chockad över vad jag känner för folk.. Om det så är hat eller kärlek.. I det här fallet är det bara det sist nämnda.

Jag önskar jag bara vågade stå för det. Stå för dina och mina hemligheter.. Stå för våra hemligheter.
Jag vill att alla ska vet och jag vill visa alla att det är inte omöjligt och ni ska också stå för det.. Men jag kan inte.. Jag vill berätta allt om dig, hur underbar du är, hur du alltid lyssnar när jag är ledsen och muntrar upp mig på ditt lilla knäppa vis och hur din röst för det att pirra i ryggen (ja, ist för magen som alla andra normala människor)..
Det vill jag berätta men jag vill berätta mer.. Mer! Men jag kan inte.

Du är bara min och dig kommer jag aldrig att glömma.

Just nu så skiter jag i våra hemligheter och jag ska bara göra det jag är bäst på.. Att älska dig <3

Inte har jag glömt dig heller sötunge ;) Haha så vi pratade dagen innan jag for och det var det  värt. Jag hade nästan glömt hur det var att vara liten men du fick mig att komma ihåg. Det hjälpte lite när jag for hem ska du veta :) Saknar dig verkligen ska du veta och när jag kommer till sommaren så måste jag då tydligen visa dig några kultfilmer, bland annat ;) Puss gumman<3 

Det var ett ganska så bra tag sedan jag skrev i denna blogg och jag hoppas inte att folk har glömt bort den hehe.

Har inga tankar på att lägga ner den här bloggen även om jag vet att det inte kommer skrivas så mycket nu på tre år men efter det så kommer jag komma hit och skriva lika mycket som jag skrivit förut..

Det känns så ensamt nu.

Jag vet att jag inte är det. Jag vet att vad jag än gör, eller hur så har jag folk bakom mig och stöttar mig. Folk som alltid kommer finnas där. Men ändå känns det så enormt ensamt och.. Svart känns det. Vet du hur det känns när man just förlorat någon man älskar så innerligt att du skulle ta ditt eget liv för att se till så att din älskling inte dog? Så känner jag mig nu.. Nu är det inte bara en person jag skulle offra mitt liv för att rädda. Det är en hel stad.. Eller okej- samhälle.

Jokkmokk är ett ställe där alla känner alla och visst det är så skönt att känna sig trygg när man är ute på gatorna och går i den knastrande helt ensam i vintermörkret och veta att det här klarar jag mig, här kan jag gå.. Men det gör det så mycket svårare att skiljas från den. Jokkmokk..

ALLT är verkligen annorlunda här.. För en gång skull är det jobbigt att skriva vad jag tänker.

Det märks att allt inte står rätt till. Ett nytt land, en ny miljö, en annan kultur.. Det märks i sättet att skriva hur det påverkar mig.

I vanliga fall skulle det jag skrivit nu tagigt mig 5 min men nu har det tagigt 20 min.. Jag har väl inte hunnit samla alla mina tankar.

Förut innan jag for iväg så skrev jag ju så fort jag hade något som jag kännde jag behövde få ner men det har jag ju inte kunnat nu.

Nu är det bara att hålla sig och hålla sig.. Och sen när jag väl sitter vid datorn och har internet så är det annat som "måste" göras och jag har inte tid att sitta ner i lugn och ro och skriva vad jag har på hjärtat.

Men nu har jag tid.. Nästan