neni

Det är något med bandet som man har till sin mor.
Hon har ju trots allt burit mig i 9 mån.. Lite tacksamhet kan man visa.
Sen så vet jag att hon alltid är där för mig. Spelar ingen roll vad jag gjort (eller inte gjort)
Hon är alltid den bästa ursäkten när jag inser att jag befinner mig i situationer jag inte tirvs i:
- Ne men hon ville ha hem mig.. Typ nu. Orkar inte bråka med henne. Jag drar nu.

Jag vet att jag kanske inte lyssnar så bra av vad hon har att säga, även fast jag innerst inne vet att de hon säger är sant. Hur svårt de än är att tro de så har hon faktist varit i min situation. Hon har faktist en dag varit ung.
Och okej visst, jag kan uppfattas som mammas lilla flicka- Kanske för att jag är de.

Jag är otroligt glad att veta att hon bryr sig, och att hon finns där om jag skulle behöva henne.
Jag brukar inte vara så öppen med vad jag känner och de har hon tålamod med. Hon är ju trots allt min mamma. Och de går inte en dag utan att hon påminner mig om de. Att de är hon som ska vaka över mig.
Ett liv utan min mamma skulle förstöra mig.

Tänkte bara visa lite tacksamhet.
Man vet ju aldig, olyckan kan stå bara runt hörnet.

Haft lite småtråkigt.. De förklarar den nya headern.

Oh! ;)
De glömmer jag då inte! ...

Och sen för övrigt:
Fan i helvetes jävla skit!
På onsdag bär de av till Gällivare iaf. Jag kan verka oberörd och de är jag också. Jag ids inte tänka för mycket på de som hänt.. För jag har ju klarat mig förut, eller hur?
Men jag vet att de stör mig.. Allt som har med de att göra.
Jag låtsas som om de är nå normalt:
- Vi ska fara till Gällivare på onsdag..
- Okej, närdå? Blir vi borta länge? ... Hinner vi en runda i storstan?

Ush ne.. Kanske är normalt beroende från vart man kommer ifrån. HÄR är de väl inte så normalt.
Äsh, ids inte tänka på de så mycket. Bara irriterande..
Måste prata ut fast ändå vill jag inte..

Jag vill att du ska veta hur de är men jag har ingen lust att lämna allt över till dig..
Du har redan mycket att ta itu med så då får de vara.

... Jag hatar Porjus. Jag hatar Gällivare.
Vilka sunkiga jävla pisställen..

 

Jag saknar hur allt var förut.
Då menar jag inte hur de var förra veckan eller förra månaden.. 
Jag menar då jag var 5 år.
De saknar jag.. Att få uppleva den där ovissheten eller vad man kan kalla de för igen..
 

De känns som om de var skitlänge sedan men de är bara drygt 4 år.
 De känns mer som 6 år.. Att tiden kan gå så fort. De är inte klokt...

Jag vet att när man är ensam har man chansen att få gråta ut över saker som tynger en och jag har så många chanser.
De känns nog som om jag sviker mig själv vid varje pustande andetag.
Egentligen ska man väl gråta ut för att få ut de inom sig så man kan gå vidare med ett leende sen och vara så stark som man säger sig vara?

Men jag vet inte ens varför jag gråter. Jag har väl inget att lipa över egentligen. Allting går ju som jag vill.
Mitt liv går som jag har planerat. Visst de följer väl inte precis min "plan" men jag kan ju inte förvänta mig för mycket av de.
I det stora hela går de som jag vill.
Jag gråter väl mest över hur människor kan vara så kalla mot varandra. Så nonchalanta och otrygga..
Ganska konstig anledning egentligen, men vad annat finns de att lipa över?
11 September? Tsunamikatastrofen? Den globala uppvärmingen?
Ja, visst finns de annat men de berör inte och jag tror knappast att de är därför jag gråter.

Finns väl fortfarande saker inom mig som jag inte fått ut än. Saker som kommer ta år att få ut..
Ingen aning.. Har ju sega reflexer så de är nog dom som börjar reagera först nu då.
Vad jag vet är att jag mår lite bättre efter varje snyft. Troligen för jag vet att de var en mindre tår att få ut i resten av livet.

---

You dont need a plane to fly
Plastic wings may make you cry
Kites are made for windy days
Lawn chairs and balloons fly away
Inflatable pants you may-as-well skip

Cuz' all you need is friend-ship
<3