neni

Har inte gråtit nu på en vecka tror jag.
Har väl äntligen sjunkigt in.. Eller så har jag bara lagt av.. Eller så finns de inge mer tårar.. Eller så är jag glad.
Vet inte vilket. Vad jag vet är att jag just nu är gladare än jag brukar.
De är ju bra.
Återigen har min blogg blivit en blogg om tårar och sveda.
Men de är inte detta inlägg (hoppas jag, jag har ju inte hunnit skriva så långt än ;)

Lilla T  (eller stora)
Haha, jadu vad ska man säga. Nu skriver jag då lite mer än två rader om dig iaf.
Vill inte avslöja för mycket, som sagt jag gillar att retas ;)
Men så du förgyller mina kvällar! Blir helt skakis i benen ju- ditt fel. Men har väl bara mig själv att skylla :D
Oj oj oj, så de kan gå.
Du kom lagom till vinterkylan iaf...
Härlig är vad du är :)

Varför måste tårar vara så salta?
De är de värsta som finns..
Nu har dom kommit igen, och dom verkar stanna länge..
Snart är de November sedan December och i början av Januari far vi.. Första veckan.
Jag kommer missa så mycket!
De gör så ont. Vissa dagar tycker jag de ska bli kul, och andra (som idag, nu) tycker jag de ska bli skit.

Lyssnar på nån jävla depplåt. Nå pianospel. Ush, tårarna bara rinner. Men hellre gråta nu i min ensamhet än men någon annan.
Ingen ska få se mig gråta! Gör mig så förbannad att jag bara måste fara iväg. Fara iväg från mina vänner.. Fara iväg från de här skabbiga mysiga huset.
Mamma kommer inte hem om först en timma så har en hel timma för mig själv att gråta ut i.
Vill inte var ensam men jag vill ändå inte visa mig såhär- för någon.

"Jag är glad! De är jag. Jag ler och skrattar hela tiden. Jag tycker allt är kul. Jag behöver inget sprit för att få mig må bra, jag klarar mig"

Folk i Jokkmokk bara forvinner hela tiden.. En efter en.
Tänk om någon jag håller kär försvinner medans jag är borta?! Kommer aldrig förlåta mig själv om de blir så.
Nu känns de som om allt och alla bara försvinner i någon grå, tät dimma.. Och kvar står jag med gråten i halsen och vinkar hejdå med ett falskt leende på läpparna. I vanliga fall an jag hålla minen, iaf om de är om att vara glad.
Inte många som vet hur otroligt ledsen jag är.
Här kan jag skriva hur jag mår och känner, jag vet att de inte är många som läser, och dom läser är mest dom som jag håller kär så de spelar ingen roll.. Dom vet ändå på nå vänster.

Oftast kan jag hålla masken. Jag kan hålla kvar mitt falska leende men snart lovar jag att jag kommer skrika av smärta. Skrika efter Jokkmokk. Skrika efter alla här. Till och med folk jag inte känner men som man är van vid at se på gatorna.
Jag längtar till den dag då jag får komma hem igen. För att se hur alla mår, så att alla finns kvar.
Jag är livrädd för att stå där på kyrkbacken och se att de fattas en person. De är nog de som skrämmer mig mest.
Saker som jag vet jag kommer missa och vill vara med på men också saker som jag hoppas jag kommer missa..
Finns så mycke tankar i mitt huvud att de går inte få ner här. De är mest en massa skit som kommer ut, men de är skönt att få ut de.
Genom tårar eller skrivande- de spelar ingen roll. Bara jag slipper bära på de.
Jag intalar mig själv att jag kan klara av de här, att de finns något positivt i de hela och visst de finns ju något men de finns mer negativt än positivt... Men sanningen är att jag snart inte kommer klara av de här nå mer.
Vill bara få de överstökat.
Så papprena kan skickas in, så vi flyttar härifrån, så Gällivare kan göra sitt jobb.....
Så att jag kan komma hem <3

 

Åh! Jag kommer ihåg förra vintern ;)
Hände så galet mycket då..
Och förra sommaren.. Oj oj oj.
Sen alla tre åren tillbaka förstås. Hihi hoho haha.
Trode jag hade tappat bort dessa bilder men ikke sa nikke.
Ler varje gång jag ser varenda en.. Ibland förstår jag mig inte riktigt på mig själv men är nog därför jag ler. Jag var så knäpp hihi (är de väl fortfarande?). Men men.. Sånt är livet

Nu vet jag då hur allt blev.
De gick verkligen så långt som jag hoppades.

Gick till tandläkaren i tisdags i regnet och kom på att jag var ganska ledsen över hur allt har gått.

När jag fick veta hur allr har blivit så var jag jätteglad. Stod där och log när jag läste brevet.. Sen när viss anonym satte sig i bilen och jag insåg vilket scenario jag var i kunde jag inte göra annat än att gapskratta.

Men iaf. åter till saken..
När jag gick där i regnet kom jag på att enda anledningen till varför jag var glad var för att jag vet att jag kan.
Det är inte omöjligt och att jag har lyckats med att gå så långt.
Inte den rätta känslan...
Alla förtjänar en andra chans. Kanske till och med en tredje om personen visar att han/hon verkligen vill ha den.
Alla gör vi misstag...

Trode heller inte de skulle bli såhär.
Borde egentligen döda dig för bilderna du lagt ut men jag älskar dom. Jag älskar dig!
Tror aldrig jag gråtit såhär mycket. Har bara ont i huvudet och kudden är blöt hela tiden.
Hur glad och ivrig jag än är att fara så är jag så otroligt ledsen och sur och arg och upprörd för att lämna Jokkmokk. Att lämna dig!
Jag kommer inte ha någon där nere- Någon som du!
Du är speciell!
Jag känner äkta trygghet vid din högra sidan- Min sida.

Jag vet att när jag kommer tillbaka kommer allt vara förändrat och jag lovar dig att de första jag gör när jag kommer tillbaka är att leta upp dig!
Inga tvivel. Vill inte att en flytt så långt bort ska förändras så mycket på våran vänskap.
Jag finns ju fortfarande kvar. Kommer fortfarande vara ett samtal ifrån dig.. Bara lite dyrare men de ska jag pröjsa på!
Finns så mycket du vet om mig som ingen har en aning om. Saker som bara du har tillgång till.

Kommer aldrig glömma din överasking under min kudde kvällen vi gick till Opera och gotta oss.
Så jag grät- av glädjetårar!
Visste inte först då vilken underbar vän du är.. Har fortfarande kvar den i min "lilla bok"
Även om du inte läst den så lovar jag att du vet allt som står i den.. Du kan mig utan facit.
Du har så mycket kärlek att ge att de är inte klokt!
Finns ingen i världen som kan ge så mycket kärlek och tröst som du kan!

Och alla minnen men dig- dom är obeskrivliga!
Jag vet att när jag far om troligtvis drygt 3-4 mån så kommer jag missa fleeera stunder med dig som skulle bli underbara minnen.. Men jag är glad för dom som vi redan har..
Jag tycker synd om alla dom som inte känner dig som jag gör..
Men också avundsjuk för de gör så otroligt ont när man måste lämna dig och den smärtan behöver inte någon annan känna... Bara jag

Men nu blir de bara mer och mer verkligt. Mamma har skrivit på uppsägningspapper och pappa med.
Sånt här händer inte..
De känns som i en tragisk komedi.
Livet med dig och minnena med dig är en komedi men nu.. Nu är de bara rysare och drama.
Om detta hade varit en film skulle den slå SAW med hästlängder..

Jag kommer göra mitt bästa och ge allt jag har för att hålla våran vänskap stark!
Om de finns ett tillfälle att vara optimistisk så är de nu!

Bara en massa lovord. Men du förtjänar vartenda en!

Verkligheten är dock värre.. Kommer sakna dig så de gör ont. Gör de redan nu.
Detta inlägg är förklaringen bakom "jag älskar dig".
Men kort å gott- Jag älskar dig <3

Nu är de klart. Nu är de bestämt. Jag ska flytta till Egypten!
Mor min säger att de är 101% sant nu så OM de blir så att jag någon dag skriver:
- Nehe. Vi flyttade inte.
Så är de mammas fel. De var hon som sa de..

Men men. 2009 i Januari däromkring flyttar vi. Kanske i början av Februari.
Hoppas bara jag hinner med de mesta iaf.

Jag, Elin Forsgren, ska med familj flytta till Afrika, Egypten, Aswan.

Och jag som gillar snön.. Buhu. Kommer sakna de nå så förfärrligt!
Kommer sakna Jokkmokk.
Men än har jag inte farit. De gäller bara att njuta så länge man är kvar!

Så så blev de..

Tårarna rinner varje kväll. Inget kan stoppa dom.
De är som om mitt skydd som förut gjort av betong nu bara är ruiner av mitt forna jag.
Någon som kunde tåla att ta risker utan att vara orolig för att allt ska förstöras..
Någon som orkade med att reda ut problem.
Någon som vågade.. Någon som orkade.

Nu är de bara.. Ingenting.
Jag vill inte lämna Jokkmokk nu.. Om ett halvår. De låter bra.
Är väl ändå de minsta man kan få för att vara ifrån sitt hem i tre år?

Hur kan ett halvår göra så mycket?
Jag kan inte bara hoppa av. Men du förstår inte!
Även fast skolan inte skulle bli drabbad så skulle JAG!
Jag skiter i om mina betyg skulle sänkas av att fara härifrån, jag begär bara att få ha min tid med mina vänner och 6 mån att säga hejdå.
De är väl ändå inte så mycket begärt?
Jag vill ta min tid..

Inte så att jag kommer vara en bilfärd bort. Knappt flyg om man har råd.
Vill bara inte fara iväg.

Hur kan man vara känslosamt förberedd när man 3 mån efter man fått veta de drar iväg tusen mil ifrån sitt eget hem?!
De går inte..

Jag gillar inte de här...

Har gråtit 3 kvällar i rad (nu fyra) och händer varje gång så fort jag tänker på lilla Jokkmokk och alla som bor här. 
    "Man inser inte vad man har först man förlorat de" - De stämmer!

De kan verka otrligt segt att bo här (vilket de är) men ändå. Jag trivs här nå så otroligt!

    Men shit! Har inte ens åkt än, än midre planerat någonting och jag sitter redan vid köksbordet och gråter floder.
Min hud kommer snart gå sönder av dessa salta tårar.
Sen är de ju inte ens säkert att vi far. Är ju "bara" 99,5% chans... 99,5%! Fattar ni hur mycket de är?!

Har redan börjat tänka på alla saker som jag vill se och få gjort innan de blir så att vi kanske far:
Jul, nyår, vintermarknad och de nya tillskottet.
Förra julen var kanske inte den absolut bästa. Nyår var bara allmänt segt. Vintermarknaden var en stor lättnad men ändå lite jobbig.. Och inte vill jag missa de lilla söta! 
    Jag vill inte missa någonting!

Jag är ändå glad att få fara bort en stund. Glömma lite och börja om på nytt. Men de finns väl inte mycket material att börja om på nere i söder? 
    Och ändå ledsen att lämna lilla trygga Jokkmokk.

"Termen "schizofreni" betyder ungefär "kluvet psyke", och kommer från de grekiska orden σχίζω (schizo, "att klyva" eller "att dela") och φρήν (phrēn, "psyke" eller "mind")" - De är jag de!