neni

Seriöst, fan vad jag hatar att veta att folk är sura på mig. Eller besvikna på mig, eller ledsna för att jag gjort något jag lovat att inte göra, eller inte göra det jag lovat.

Fick ett brev idag, stod inget speciellt i de men det är bara avsändaren jag hatar.
Varje gång de kommer är hela dagen försörd.
Innan var jag glad, jag skrattade och var precis som jag brukar vara- allmänt omogen.
Men så kommer brevet, och de påminner mig om de jag varit med om.
Även mamma påminner mig. Hon vill ju prata om de, medans jag bara nickar till vad hon än säger.
Det påminner mig också att det inte längre bara jag som vet.
Vissa dagar vill jag att hela världen ska få veta, så dom förstår att jag kanske inte orkar ha ca 5 läxor i veckan + prov.
Eller förstå varför jag inte orkade dammsuga golvet i köket.
Eller bara förstå varför jag inte orkar.

Men det påminner mig också att det förhoppningsvis snart är över och att han äntligen kommer få det han förtjänar!
Men andra dagar vill jag bara att folk ska lämna mig ifred, sluta ställa alla frågor.
Det här är inte det värsta, så orka bry er?
Det finns värre saker som händer här, tro mig...

Jag försöker att hålla det för mig själv, men ju mer jag gör de desto mer ser jag hur folk i min omgivning tar skada.
Just för att jag försöker hålla det inom mig, pratar jag mindre med folk. Jag berättar inte klart det jag skulle, och jag pratar lägre.
Allt för att det inte ska råka komma ur min mun.

Jag kan höra på deras röstar, och ibland se i deras ögon hur dom vill att jag ska berätta vad är som stör mig.
Även fast dom inte frågar mig, vet jag de. I mitt undermedvetna.

Det är verkligen skit!
Hur ska jag kunna vara glad när jag egentligen inte är de? Jag kan inte fejka eller ljuga. Det är helt enkelt inte min grej.
Jag tror att han har börjat förstå de. Men vad vet jag? Har inte snackat med han om de än...

Det är bara skit, det bara är de!

Men mitt i allt helvete är jag ändå glad, på riktigt.
Det är som om jag har två identiteter, för hur kan man vara glad och ledsen sammtidigt?
Det förvirrar mig..

Åh gu, han ska då få veta iaf. Det är viktigt.
Tycker synd om han. Men det är inte ditt fel!
Du har inte gjort något, jag lovar! <3

Är jag glad, då är jag GLAD!
Är jag ledsen, då är jag LEDSEN!

Jag har inget mittimellan. Antingen eller...

Så nu är jag GLAD..

Lite ironiskt, eller så:
Den 22 maj var allt skit
Den 23 var allt mer än underbart.

Men jag klagar inte, som sagt så är jag redan medveten om att jag lever i en berg-och-dal bana, så det kommer inte som en överraskning.

Den 23 maj..
20 dagar efter jag såg dig för första gången. Eller egentligen vill jag inte kalla att jag såg dig. Jag tittade rakt fram, så även du. Och ögonkontakten var nästan obefintlig...
Men 20 dagar efter vi umgicks första gången kan jag säga.. (:

Du gör det nästan lätt att vara tonåring.
Nästan..

Du finns alltid där för mig när jag måste prata ut och få hjälp, eller bara prata strunt.
Spela roll vad det är jag säger till dig, du lyssnar, ställer dina roliga kommentarer och hjälper mig..
Hur kan man egentligen beskriva dig?

Du är den där perfekta vännen man ser i filmer.
Ingen är perfekt, men du är jävligt nära!

Lika ofta som du finns där för mig, lika ofta finns jag där för dig.
Du behöver bara säga till så kommer jag.
Jag lovar dig, om du skulle ringa mig 3 på natten och jag har 40 graders feber men du verkligen behöver mig, skulle jag vara där på 10 min..

Vad ska jag göra utan dig, hur ska jag klara mig när du far bort?
Jag är inte som du, jag klarar mig inte...


Jag älskar dig Emma, med hela mitt hjärta! <3

Ungefär vid 02.51 kommer jag hem till syrrans lägenhet, något trött men ändå har jag inte känt mig såhär pigg. Allt som hade mer nervositet att göra är helt borta. För ungefär 3 timmar sedan lämnade jag syrrans katt och hund i hennes lägenhet för att ge mig ut. Ge mig ut i natten som lägnre inte är lika mörk som förut.

I 5 min efter jag klivit in i hans bil var jag nervös, rädd, trött och nyfiken. Musiken spelade i en lämplig ton i bilen, och han var nog mer nervös än jag. Det sa han också.

Det första jag gör när jag sätter mig i en bil är att känna hur det luktar och gu vad det luktade gott i hans bil. Jag visste inte om det var hans parfym eller om det var bilen. Det luktade iaf gott.

Ibland kunde jag känna av en något söt lukt från hans kompis i baksätet som hjälpte oss att hålla igång konversationen med hans fyllesnack.

Våran konversation bestod av frågor och svar, förklaringar och skratt. En sådan härlig stämning.

När man skriver om de, låter det inte ett dugg speciellt eller otroligt, men att uppleva det är en annan.

Det var bara något den dagen.