neni

Jag är glad för att jag är kär.. Och det klår ju allting! ;D
Men det är ju bara en sida...

- Om inte du tror mig, så spelar det ingen roll. Du var inte där när det hände så hur ska du veta om det  hänt eller inte? Jag var där och jag lovar och svär att det som hände där- har hänt!
Det där är inget jag skulle hitta på, varför skulle jag göra de?!
Personen i fråga var tidigare som en andrapappa för mig och jag hade längtat för att spendera en helg där, så hur kan det ha vänt så drasiskt. Från att jag längtar till att fara dit till att jag mår illa att ens tänka på de?
Antagligen någonting som gjorde mig illa, kanske inte fysiskt men psykist!
Så kom du inte och säg att det inte hänt något, för du har ingen aning!

Och det jag tycker om han, är min egen åsikt. De kanske inte stämmer med din men okej, låt så vara.
Jag har bara skrivit vad jag tycker och känner, och så även du.
Jag har inte sagt att personen de och annat, jag har sagt vad jag tycker om han.
Sen hur läsarna uppfattar de, har jag inget med att göra. Det viktiga är att jag vet sanningen iaf!


Förutom att jag blir ifrågasatt så mår jag skitbra!
Jag tänker inte dela min lycka i det här inlägget, eftersom det består mest av något annat...

Ibland tror jag att jag inte gjorde mitt bästa. Hon var ju sjuk, men jag trodde verkligen att jag skulle kunna göra henne frisk.

Jag vet inte hur, men på något sätt trodde jag att om jag höll henne riktigt länge att hon faktiskt skulle bli frisk.

Nu blev det inte så.

Hon var sjuk redan från början. Ända sedan hon föddes.

Och som jag försökte hålla henne vid liv, jag trodde jag lyckades men så vart det inte.

Jag matade henne med flaska och struntade totalt i läxorna. Hon kom före allt.

Jag ville så gärna bevisa för min mamma att jag brydde mig om denna hund. Hade hon inte varit sjuk, hade hon blivit såld och jag hade aldrig fått lära känna henne. Vem hon var, och vad hon tyckte om.

9 månader gammal var hon tvungen att få somna in.

Vi hade redan antagigt att hon inte skulle få komma hem igen efter besöket på djursjukhuset i Luleå, men ändå kom det som en chock.

Jag trodde verkligen att hon skulle få komma hem igen.

Jag var med hela tiden. Den ända gången jag lämnade henne var när hon skulle röntgas.

Skulle hon vägas, ja då var jag där.

Jag var som ett litet barn. Som när barnen följer sin mamma, så följde jag min hund.

Svårt att förklara men även fast jag var så säker på att hon skulle få komma hem igen, ville jag inte ta risken att missa ett ögonblick av henne.

Det var efter hon hade röntgas vi var tvungen att ta vårat beslut.

Vi tre var så positiva att vi inte såg något fel på fotot.

Men efter ett tag när vi såg veterinärens tunga ansikte förstod vi att allt kanske inte var så bra.

Hon var väldigt sjuk. Antingen hade hon fått leva sitt liv i drygt 1-2 månader med smärta och obehagliga syner för oss, eller få somna in på gummimattan inne på djursjukhuset.

För mamma var detta val självklart. Även för mig, även fast jag så gärna ville ta hem henne, ville jag att hon skulle få sin tur att äntligen slappna av.

När hon var i livet var hon den gladaste, sötaste, försiktigaste och trognaste hunden jag någonsin träffat. Och det var något med hennes blick som fick folk att smälta.

Jag kommer ihåg när vi kom in på djursjukhuset med henne och alla tittade upp. Alla ville veta vem hon var, vad hon hette och varför vi där.

Man behövde inte ens se på henne för att förstå hur oförstående glad hon var. Hennes energi var inte som alla andra hundar. Den var mer levande.

Ganska ironiskt att den mest levande själen skulle få försvinna ut i tomma intet.

Jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär för en hund. Det är ju bara ett djur.

Men på något sätt var hon mer än de. Jag tyckte nog nästan att jag var hennes sanna mamma. Det var ju jag som hade matat henne, som hade kramat henne och brytt mig om henne.

Hennes riktiga mamma hade stött bort henne, hon märkte väl att hon inte var frisk.

Resten i familjen sa att jag skulle ge upp "Hon mår inte bra. Du ska inte slösa din energi på henne, du har läxor att göra!"

Men jag trodde verkligen att hon skulle klara sig igenom detta. Jag ville inte ge upp henne.

Jag har gett upp så mycket i mitt liv tidigare, inga stora grejer men jag är en sån som inte får saker avklarat.

Jag ville så gärna bevisa dom fel. Hon skulle överleva och hon skulle vara min ända tills hon blir gammal och seg.

Men återigen hade jag fel, som alltid.

När hon var drygt 1 månad gav mamma upp henne till en man i Porjus, och där bodde hon i 8 månader till.

Jag var så sur på min mamma, att jag fortsatte strunta i läxan ett tag.

Jag tyckte heller inte ens om ägaren, han kunde också lika gärna somna in.

Men jag hade svårt att hata han eftersom han gjorde henne så glad.

Jag kommer ihåg en gång då vi for dit för att hälsa på henne, och hon var så glad att se mig att hon råkade klösa mig på halsen så det vart ett ärr.

Idag syns det inte för er, men jag kan se det fortfarande.

Jag trodde att när hon flyttade dit, att jag aldrig skulle få se henne igen. Men jag var ändå inte ledsen, möjligheten fanns ju att fara dit- när som helst.

Jag fick inte ha så mycket tid med henne.

Den ända tiden jag har haft med henne har jag varit ledsen och risig.

Allt för att jag försökt göra henne glad.

Jag fick aldrig uppleva något riktigt kul med henne, något som jag kan skratta åt idag.

Jag har ju vissa stunder men inga riktiga upplevelser.

Fast jag behöver inte några sånt för att komma ihåg hon.

Hela hon i sig, var en ända stor upplevelse.

Jag är glad att jag fått lära känna en sådan hund som hon. Även fast det inte var länge, är jag glad för dom stunderna vi har tillsammans!

Jag hoppas verkligen att du har det bäst där uppe, du har verkligen förtjänat det.

Lite lugn och ro. Du vet att vi älskar dig!

... Då vart det vi! <3

Tänker inte säga de för första gången i min blogg, men du vet nog.
Annars hade jag inte stannat kvar hos dig när jag får dom där snea blickarna på mig. Eller hör dom där kommentarerna.
Visst, han har väl inte de bästa ryktet, men de kanske inte du har heller- men ändå har du väl en vän, för att din vän struntar totalt i vad ryktena säger för hon/han vet ändå sanningen.
Hon/han vet att det bara är rykten och inget annat.

Jag hängde inte med i vad som snackades på stan förut, eftersom det inte intresserade mig.
Jag hade redan ett eget liv så varför ska jag då lägga mig i i andras liv och höra vad alla andra håller på med, och med vem osv.
Men nu måste jag de, jag känner mig tvingad. Jag vill inte stå där som ett fån den dagen som jag får höra det som jag en gång upplevde i min mardröm.
Det är inte de att jag inte litar på dig, men det är ändå inte lätt. Jag struntar totalt i vad folk säger om dig, men ändå så finns de där. Ditt rykte. Det är de att jag bryr mig för mycket om hur folk skulle reagera när dom vet att dom har rätt... Jag skiter i vad dom säger nu, men inte vad om kanske kommer säga sen...

Från den första stund jag snackade med dig, eller var med dig så visste jag att ditt rykte bara var ett rykte.
Men även om jag visste de då, så är jag inte lika säker idag. Jag har blivit lurad så många gånger, kanske inte på samma sak som nu men ändå.
Jag har absolut ingen lust att bli lurad igen, och det vet du. Och sen hoppas jag att du förstår det också!

Jag har seriöst, verkligen, aldrig kännt så här för någon som hur jag känner för dig!
(Jag vet att de där känndes säkert tungt för en viss person men du måste inse att jag kommer aldrig gå tillbaka till dig. Du är mitt ex för en anledning..).