neni

Ush, vart har all ork tagigt vägen?!
Det här är sista veckan i skolan.. Ush, det skär verkligen i hjärtat för många anledningar.
Och en sån där avslutningsfest...? Ush vad jobbigt.. För det första att göra en och hur deppig skulle inte den vara?
Räcker det inte med dom tårar jag kommer fälla på fredag... ? Sista dagen.. Sista veckan..
Nej ush, sista veckan. Det låter så... Ensamt på något sätt, vet inte varför.. Eller jo, för att jag far ensam känns det som.
Visst, min syster, mamma och pappa kommer ju att vara där men jag kan inte snacka om allt med dom.Jag vill ha någon där, någon att dela mina tankar med- alla tankar.
Denna helg har varit lugn, men hektisk. Alla stressar- förutom jag.
Jag är som Ior, eller Snigel eller någon annan seeg tecknad filur.

Jag har kommit fram till att jag saknar massor med folk. Folk jag inte trode jag skulle sakna någonsin för dom var svin eller för att det bara inte gick att umgås, precis dom saknar jag. Men de är ju så, man vet inte vad man har först man förlorat det.
Men jag saknar inte dom relationerna jag hade med dom, bara att man visste att dom var där. Att man kunde säga "Hej" utan att den andra skulle tycka man var störd. Att man kunde umgås och bara vara.. Det saknar jag. Dom saknar jag...

Jag vet att jag inte saknar dom, utan bara själva personen.. Skalet saknar jag. Det låter ju ganska skumt, men anledningen för att jag saknar dom är för att dom inte är här.. Och dom är inte här för en anledning. Jag vill inte ha dom här, och endel av dom vill inte ha mig där.. Så då vill inte jag ha dom här heller..
Oj, det vart komplicerat men förhoppningsvis så finns det väl någon som förstår..
Eller egentlingen spelar det inte så stor roll om någon förstår, bara jag får ut lite av mina tankar så är allt lugnt inatt.

Jag har kommit fram till en annan sak idag.. Jag älskar att tänka på allt, eller absolut ingenting.
Jag satt i min säng och stirrade in i min spegel framför sängen och bara tänkte vem jag egentligen är. Inte hur jag såg ut, utan vem jag är.. Egentligen!?
Jag vet att jag är en sådan som inte har någon bestämd tanke eller någon som aldrig kan vara 100% på någonting..
Jag tänker alltid ur en annan vinkel, vad det än är. Jag kan inte tycka en sak, det går inte.
Det är som om jag skulle kunna och föra en diskussion med mig själv, hela tiden komma på nya idéer om samma sak men med olika vändningar och förklaringar..
Har ingen som helst aning om varför jag delar med mig om det, men det finns väl någon vettig anledning.. Han bara inte kommit på den ännu.
Och sen att tänka på absolut ingenting.. Det blir bara svart..
Det är som lugnt och fridfullt för en stund.. Allting bara försvinner och man varvar ner.
Det är nog anledningen till varför jag inte är en stressig person. För det första så vet jag inte hur man gör, men sen så är jag bara lugn.. Lugn och försktig... Haha, eller nå!

Måste be om ursäkt, som Moa sa så när jag väl skriver så skriver jag ganska långt. Men men, sån är jag. När jag väl skriver så är det något jag måste få ut och eftersom jag är en sån som inte vill missa något så kan det bli ganska långt.

Jag tror aldrig jag mått så fruktansvärt dåligt förr som jag gjorde idag!

- Såja gumman, de är snart över..

Jag vet, men det går inte fort nog.
När vi kom fram fick vi sätta oss på ett fik i närheten.. Jag beställde nå drickbart och nå ätbart men inget kom riktigt ner. Sen kom hon och vi följde efter som skuggor till vi satte oss i ett litet rum och hängde av oss jackorna och småpratade. Sen gick vi och lämnade en skugga kvar.

Kommer ihåg när jag gick in i salen..
Det satt någon på höger sida, han såg bekant ut men jag kunde inte sätta fingret på vem han var. Han såg ledsen och skamsen ut men försökte hålla uppe ett oberört yttre.. Precis som jag.
Plötsligt slog det mig vem han var. Det var Han.
Ush, min puls har aldrig, aldrig stigit så fort på en sådan kort stund utan någon som helst ansträngning. Jag har aldrig någonsin haft en sådan stor klump i varken magen eller halsen. Aldrig har jag känt så ensam och utlämnad. Tårarna har aldrig bränt så hårt som idag. Aldrig!

De var 10 min paus. Då kunde man pusta ut lite och gråta någon tår eller två.

- De går jättebra, du var jätteduktig. Fortsätt så!

Jag vet att de skulle verka som peppande ord men som jag sa till dig T så är jag såå nära på att bryta upp allt men jag vill få de gjort. Tack gode gud att de inte finns någon återvändo nu.
Jag funkar inte när jag får göra som jag vill, jag måste bli tvingad och göra saker för andras skull för enligt mig så duger allt som de redan är.

Han nekar och ljuger men ändå kan jag inte låta bli att tycka synd om han. Ni kan skälla hur mycket ni vill på mig, men ju mera ni gör det desto mer tycker jag synd om Han.
Jag vet vad jag borde känna: hat, ilska..
Men istället känner jag sorg och förståelse på något sätt.
Om det som Han nu säger stämmer- att Han inte minns, så kommer jag aldrig att förlåta mig själv för vad jag gjort.
Jag har förstört en öm relation mellan två familjer.. Bara de skär i hjärtat.

Jag förstår inte hur Han kan ha uppfattat mig som mer utåt efter 2005? Jag har blivit så innåt som jag möjligen nästan kan..
Jag må ha ett glatt och trevligt yttre men vem har inte det?
Visst, jag är urdålig på att ljuga men om man inte läser min blogg så verkar mitt liv nästan perfekt.