neni

Jag har nog brytt mig för mycket förut och varit för optimistisk. Men de är slut med de nu!
Nu skiter jag i allt. Förväntar mig de bästa men är beredd på de värsta helt enkelt (:

Detta händer varje år. Jag tänker hur mycket jag kommer klara av och hur bra allt kommer gå, men i slutändan när man står där på kyrkbacken och får betygen så ser man att de har inte gått lika bra som man hoppats.
Jag ska försöka men jag vet redan att allt inte kommer gå som jag vill men bara därför ska jag inte ge upp.

Det är så mycket nu som har hänt. Bra saker som dåliga och även de dåliga har gjort mig till en ny människa.
Dom som känner mig vet redan hur ofta jag brukar ha fel, men dom vet nog inte hur otroligt irriterad jag blir på de.
Men nu verkar de som "Okej, bättre lycka nästa gång" ungefär ;P

Vet inte vad som hänt för att jag helt plötsligt ska känna mig såhär.
De var väl för att jag fick börja om på nytt. Inte bokstavligt utan jag fick väl starta om och nu verkar de gå lite bättre.
De kanske inte syns men jag känner att de kommer att gå bättre detta år än de förra.

De där lät ju ganska optimistiskt va?
Jag vet ju att de alltid kan komma dåliga nyheter och jag har redan förberätt mig på dom... Som i helgen.
Men bara därför så har jag mått skitbra!

Jag är inte en kall person- bara stark.

Nu står jag här igen.
Det känns som om allt har börjat om och de verkar gå likadant som sist.
Jag vet redan vart jag är på väg men jag verkar inte kunna göra något åt de.
Maktlöshet kallas väl de för?

Pappa är ju hemma. Älskade farsgubben<3
Men jag har svårt att njuta av den tiden han är hemma när jag vet hur de är med alla andra.
Eller när jag har mina egna bekymmer att tänka på också, som alla andras.
Jag mår inte bra när andra som jag bryr mig om inte heller gör de, så förhoppningsvis så löser sig allt nu.

De är så mycket som händer nu så jag har väl helt enkelt lagt av.
Slutat bry mig. Jag följer bara med strömmen. Som brorsan säger "Det är bara döda fiskar som följer med strömmen"
Jajja, så nu är jag fisk också. En död sådan.
Och visst, de känns nästa som de..

Hoppas man får nå svar snart, jag blir galen av tystnad och drar den ena slutsatsen efter den andra.

Så har jag lagt till ännu ett förvirande och helt ologiskt inlägg..

De här huset, dom här hundarna..
Jag hatar de. Tänker inte skriva ett till hat-inlägg.
Har har nog samlat på mig endel sådana, men jag vet att de kommer fler- Flera stycken.. Det är bara en tidsfråga

Jag vet att varje gång jag skriver så är de någon somm misstolkar de jag skrivit, för jag är inte bra att förklara vad jag känner eller vill säga på ett bra sätt. Jag lyckas alltid sabba till de.
Så nu skriver jag som det är, och om någon misstolkar mig på nå sätt så skitsamma. Finns inget att göra åt de (:

Det är först man förlorat något som man vet hur mycket de egentligen betyder.
Jag kommer verkligen totalt förlöjliga mig i detta inlägg, de vet jag redan nu. Jag försöker få ihop orden i mitt huvud på ett sätt som inte låter som om jag går i trean, men de går inte.
Det får bli som de blir...

Jag har tidigare skrvit att jag inte bryr mig vad alla tänker, men de gör jag.. Mer eller mindre helt enkelt.
Jag vet inte alla som läser min blogg. Vilket är ganska irriterande...
Jajja, det jag skriver här ska ju iaf kunna läsas av hela sverige. Annars skulle jag väl inte ha en blogg?
Kan väl lika gärna ha någon liten dagbok jag ha under kudden men hur spännande är de? :P

Har fortfarande inte kommit fram till vad jag egentligen skulle skriva om, men jag kan egentligen inte sätta ner de i ord. I "vuxna" ord åtminstånde...
Jag vill skriva de så att alla förstår, speciellt Du men jag vågar inte.
Där kan vi verkligen snacka om att lägga ut sig ;P (Misstolka nu inte just den meningen tack!)

Du säger si men du gör så...
"Handlig säger mer än tusen ord" Kom ihåg de..
De kan jag skriva iaf. 
Denna del är väl de jag fick ihop av alla dom tusen ord jag hade i mitt huvud, och de får väl duga.

Detta inlägg hade då en bra titel.. Hela inlägget är lite krångligt och förvirrande. Men jajja, applåder till dig som får ihop de iaf (: Någon dag kommer jag väl kunna skriva som det egentligen är. Kanske om 5-10 år? Då kan man ju skylla på tonåren, och visst, jag erkänner redan nu att den har väl en liten del att göra i de hela... En liten.

Saknar...

Det känns som om jag är tillbaka till mitt gammla vanliga tråkiga liv, vet inte varför för jag vet att det inte är så.
Jag klarar inte av dom här hundarna nå mer, jag har slutat bry mig om dom busar och väcker en halv tre på natten.. Jag orkar bara inte bry mig mer.
Så fort jag kan så flyttar jag härifrån, till ett ställe utan hunhår.. Utan små dammtussar som far omkring runt fötterna och slickar en på benen. Jag blir galen snart!

Man kan inte ens gå på gården och säga hej till någon utan att dom bryter ut i ett inferno av hoppande, skällande och andra små lustiga ljud man inte riktigt förstår sig på...
Och hur mycket jag än klagar så kommer det in fler hundar.... Visst vi har ett ganska stort hus men hundarna får knappt 20 % att springa runt i.
Och jag orkar inte bry mig att gå ut med dom i koppel och sådant tjafs, jag har tid men ändå inte.. Som min kompis skrev i hennes blogg- Det finns så mycket tid men ändå så räcker det inte till.

Förut var detta hus ett trevligt ställe, där det jämt hände saker och då menar jag inte att hundarna fått nått i tassen..
Ne, jag menar att folk vågade komma på besök utan att få hjärtat i halsgropen.
Mamma säger det är vanligt att tonåringar inte trivs i sina hem, okej men visst man är ju tonåring så skyll på de. Det har ju ABSOLUT ingenting att göra med dom 10 hundarna som står och skäller utanför fönstret? Ne då, inte ALLS!

Min moster kom på besök och hon hade lovat att hon skulle spendera natten här, men efter 10 min i detta helvette så kände hon att hon hellre ville sova hos min andra moster...
Jag älskar verkligen min mamma, det gör jag! Men jag hatar hennes hobby.
Och jag kan förstå att det är den enda hon kan göra nu sedan hon flög av hästen men denna hobby tar upp ALL tid hon har... Och nästan mer. Alla pengar går till hårspray, hårmousse, hårgel, frisörsaxar och dyligt- Till hundarna!
Visst, till en början tyckte jag att det var kul för då slapp hon köpa en extra hårspray till mig och till hundarna... Nu delar jag hårspray med mina hundar! Vem fan gör de?!

Jag har försökt säga till henne att hon kan väl sluta köpa en massa hundar för att sedan avliva dom för att det vart en tjuvparning! Ne, "vad tjänar jag på de"...
Ja, MIN hund har blivit tjuvparad men hon är ju "gammal som gatan" så det är lika bra att låta henne somna in..
Jamen självklart, GÖR DE DÅ! Sen kan du ta alla jävla sptsar och trycka in en spruta i dom också, annars går jag och tjuvparar dom!

Hur jag än gör så förändras ingenting.. Jag känner mig så liten och ingen hör mig.. Eller jo, dom hör mig men dom lyssnar inte...
Det är allvarligt som att flytta på berg.. So jävla omöjligt är de för henne att förstå att jag inte triva med 11 000 hundar springande vid fötterna!

Tro inte att jag fullkomligt hatar alla hundar. Det finns 2, eller 3 som jag tycker om... Men dom resten 7 då? eller det är ju fler, vi väntar ju valpar från två av dom... -_-