neni

Det var inte mitt fel, det vet jag..

Jag mådde illa. Jag förstod inte riktigt. Är det så här det känns att ha en som älskar en? Ska man må illa?
Jag rörde inte en fena.
- Jag måste nog gå ut med Bell.
- Visst.
Gå ut med Bell. Ja, vad bra.
Jag ställde mig upp, men mina ben var inte som dom brukar. Dom hade inte samma kapacitet som en normal 10 åring har. Jag kunde inte gå fort, jag gick i slowmotion till ytterdörren där jag hängt upp Bells koppel och gick ut.

Vi gick och satte oss på en gunga. Sen kom tårarna. Jag grät i vad jag trodde var en halvtimma, men jag vet att det kanske vara var någon minut.
- Tänk om Han ser mig? Eller tänk om Han våldtar mig? Tänk om Han slår mig? Tänk om Han dödar mig?
Det var det jag tänkte. Det var de som rörde sig i en tioårings huvud den dagen.
- Jag ska hem!
Min telefon hade jag glömt inomhus. I hans lägenhet. I rummen där tiden tycks att gå saktare.
Jag gick in med Bell och utanför dörren torkade jag bort min tårar. Väl inne gick och satte mig i soffan. I just den där stunden tyckte jag att det var smart.
- Om jag sätter mig i soffan kanske Han inte tror att jag ska fara härifrån, och då blir Han inte arg.

Om jag bara hade tagigt chansen och tagigt telefonen som inte var långt ifrån ytterdörren.
Jag intalar mig själv att inget hände, och det gjorde det kanske inte heller. Det beror på hur man ser det.
Det lilla som Han gjorde på mig, har faktist påverkat mig mer än ni tror.

Han beröring var som en fjäder, den kändes knappt fysikst. Men psykiskt var Hans hand som en stor sten som slägndes ner i mitt knä.
- Bell vill nog gå ut en gång till..
- Okej
Vad skulle jag ha haft för ursäkt om inte min hund fanns?

Jag tog på henne kopplet, hämtade min mobil och gick ut. Väl ute sprang jag bakom lägenheten till ett slags garage, lade mig på mage och grät. Bell kom upp vid min sida och gjorde sina grymtningar som hon gör när hon är trött.
Jag satte mig upp, glappade henne och försökte hitta mammas nummer i min mobil.

Jag skylde på hemlägntan när mamma svarade
- Vi är inte framm än, vi kommer och hämtar dig.

Inte framme? Jag hade varit där i säkert 5 timmar. Såklart att dom var framme.

Jag tjuvlyssnade när min mamma och pappa pratat med Hans son:
- Han ska fara dit för att se till så att Han lever imorrn
- Inte skulle han ta livet av sig?

Hörde inte mer. Tidigare har Han förnekat detta, att det aldrig hänt. Men varför skulle Han då ta livet av sig, om inget har hänt.
Mina föräldrar och min familj står då på min sida och jag är evigt tacksam!

Måste vara tufft för pappa att veta att hans syster var gift med en alkholiserad- barntaffsande- äckelgubbe. Hans enda syskon...
Han kanske inte var de då, men vem vet. Han kanske har gett sig på mer än bara mig, och kanske gått hela vägen.
Jag vet inte. Det ända jag vet är att min tillit till Honom är borta för alltid..

I ungefär fem år har ingen vetat. Jag har därför spenderat födelsedgar, julafton, nyår, valborg, påsk mm. med Honom- Med den Mannen som har tagigt bort en stor del av den tilliten jag har till äldre män. Där ett tag vågade jag knappt inte lita på min egen pappa..

Men allt är bättre nu, eller påväg mot det bättre..

(Jag har skrivit utifrån vad jag tycker och känner. Så fort jag tänker på detta är jag inte precis glad. Jag är snarare arg och ledsen, så de kan ha påverkat hur jag skrivit detta..)

Jag har aldrig trot på Den store, men ibland ber jag om jag verkligen inte vill något ska hända, eller att något ska hända.
Gud finns inte, men hans namn gör de. Han är som ett stöd för mig ibland. Jag ber inte till Gud, jag ber till vem som helst som lyssnar.
Jag säger snälla Gud, men jag vet att han inte svarar.

Detta såg jag på youtube som fick mig att verkligen tvivla.
En kille pratade om Gud, och försökte förklara att han inte fanns.
När man ber till Gud ger han bara tre svar: Ja, Nej, Kanske.
Och eftersom man inte vet vad det är för svar, så när det
väl händer så tror man att detta var Guds verk, när det i själva verket var du, din vän, någon i din familj eller slumpen.

Du kan lika gärna be till ett mjölkpaket. Detta mjölkpaket kommer ge dig presic samma svar som Gud gör: Ja, Nej, Kanske.
Låt oss säga att mjölkpaketet sa Ja, och tre veckor senare har
du fått ditt efterlägntade armband i present.
Tror du verkligen att detta var mjölkpaketets verk? Njaa, knappst.
Låt oss säga att mjölkpaketet sa Nej, och du aldrig får de där armbandet. Dina föräldarar hade väl inte råd helt enkelt, svårare än så är det inte.

Men ändå kan jag inte låta bli att frestats att tro en gnutta på han. Om det nu är han jag ska tro på?
Min brorsa sa att han sett en film om Gud och allt som angår han. Kommer inte ihåg namnet men..
Han sa att allt egentligen härsatmmar från Egyptens gudar.
Förr var det inte en gud, det var flera. Egypten hade till exempel en Solgud som liknande solen.
Vid påsk så är solen borta i tre dagar och kommer sedan tillbaka.
Det är ju detta som den verkliga solen gör.
Vid påsk går solen ner en bit, och stannar vid denna bana i tre dagar innan den återigen kommer upp i sin gammla bana.
Känner du igen dig?

Han sa mycker mer, min bror, om detta.
Tycker det är kul att diskutera om Gud och allt som berör han.
Jag tror inte på att han finns, jag tror att folk hittade på han för att dom inte fick det stödet som dom önskade sig av sina medmänniskor.

Jag ber inte till Gud, jag ber för att få stöd.

Förut kände vi inte varanda. Du var bara en vän som tröstade alla med ditt varma hjärta. Du var den personen man önskade skulle finnas på plats när knät blev sårat.

Sedan var du min bästa vän. Du var där för mig när den andra försvann. Allt blev lättare nu när din humor kom in i min vardag. Du hjälpte mig, utan att du visste om det, och du var där för mig när allt var skit. Precis som vänner gör.

Idag försvinner du längre ifrån mig. Jag vet vem du är, jag vet vad du har gjort. Jag vet vad du saknar, och vad du längtar efter. Men ändå känner jag inte dig. Du är annorlunda. Jag är annorlunda.
Vi är med varanda, men vi har inte mycket att prata om. Det är kul... Det var kul så länge det varade.

Saknar dig, älskar dig.