neni

På Tisdag, den 10e Januari, loggade jag som vanligt in på Facebook innan jag la mig. Där möts jag av något som vi alla har väntat på, men inte riktigt velat/vågat inse. Hennes sista natt.

- "Tänd ett ljus ikväll för Marielle♥ Hennes livslåga håller sakta på att slockna♥ Hela familjen är samlad hos henne nu." 

Det är väldigt få 16åriga tjejer som har en sådan förståelse för livet som Marielle hade. Hon var 15 år när hon fick reda på att hon hade cancer. Hennes kroniska huvudvärk var inte just bara det. Det var en hjärntumör.

Det var inte långt efter hon fått reda på det, som hon ställde sig i skolans aula och berättade detta för hela hennes skola. Hade dom frågor, var det bara att fråga. Hon var 15 år, och delade med sig så öppet om hennes sjukdom till alla som ville lyssna. Hennes styrka sedan hon fick reda på det är verkligen beundransvärd.

Jag minns när jag och 2 kompisar var på väg till maten på skolan och mötte henne påvägen dit. Man kunde aldrig någonsin tro att hon, denna så lilla, söta, glada tjej hade en hjärntumör. Hon hälsade glatt på oss alla tre och gav oss en kram. Vi pratade lite med henne, frågade hur allt var, om det gick bra i skolan osv. Hon hade nyligt blivit opererad och sa skämtsamt:

-  "Ja, jag är den enda som lärarna inte tjatar på när jag har mössan på mig i alla fall haha!"

Hon drog av sig hennes mössa och visade oss. Halva hennes skalle var rakad, och ett U-liknande nyligen sytt snitt syntes.

15 år. Så stark. Som sagt, hon kände inte ens mig, men ändå så var hon inte rädd för att visa.
Så även om jag inte kände Marielle och visste hennes favoritfärg, favoritlåt, vilken pojke som var den första hon kysste, mm, så spelar det ingen roll. Det hade nog inget att göra med att vi bodde i ett samhälle där alla känner alla. Har man en gång träffat henne, om så bara för en stund, så kommer man ihåg henne. Hon kunde verkligen göra ett intryck på en. En person med mer ödmjukhet får man leta länge efter. Det är svårt att sätta ord på det, men hon fick en alltid att känna sig som hennes vän- om så man bara varit i hennes närvaro i 2 sekunder. Det är väldigt få 16åriga tjejer som har ett sådant hjärta av guld och som låter andra personer känna sig så bekväma och välkomna direkt. Därför vill jag skriva om henne.

Jag minns en kväll... Det måste ha varit vintern 2008. Jag minns då att det var vintern innan jag drog till Egypten.
Det var ett stort gäng som fyllde år bara några dagar ifrån varandra, och det hade blivit bestämt att alla skulle firas en kväll. Marielle var såklart där, och tur var då det. Det var första, och enda, gången jag fick höra henne sjunga live. Jag hade hört att hon var väldigt duktig på att spela piano, gitarr och på att sjunga.  Så när hon satte igång med en låt av Coldplay... Man fick rysningar i hela kroppen. Och jag minns, att jag tänkte: Det är precis det här som jag inte vill, men mest troligtvis kommer missa när jag flyttar...

Så hon var inte bara en ängel i själen, hon hade även fått rösten av en.
Och att då komma till insikt, att denna helt underbara person snart inte finns nåmer, var otroligt svårt... Eller rättare sagt, det ÄR otroligt svårt.

Så natten till den 11e Januari var otroligt lång. Det var många som lade upp bilder på deras ljus de tänt i hennes logg på Facebook. Dom lade även in bilder på henne, berättade minnen med henne och tankar om henne. Facebook har nog aldrig någonsin varit så fyllt av kärlek och värme som den var den natten.

- "Kära vänner! Marielle drog sitt sista andetag inatt kring kl 00:00, natten till den 11/1 slocknade hennes livslåga efter en lång, lång kamp mot hjärntumören. Hon hade inte ont och mamma och pappa satt vid hennes sida. Nu är hon borta men de fina minnena lever kvar och likaså hennes musik. Lyssna på texten, nu är hon "A Mile From LA"! Och vi kommer alla att träffas igen, det var Marielle övertygad om!♥ Kram och Kärlek från Marielle och la Familia"

I skolan hade vi ett minnessrum där vi kunde tända ljus, lyssna på hennes låtar och skriva en bok. I vår skolan är det ständigt kaos, alltid är det något bus på gång. Men dagen efter hennes bortgång var det så tyst där. Och i hennes minnessrum var det så fridfullt.
På kvällen hade några spontant anordnat så att man kunde tända ljus i parken till minne av Marielle. Det är så otroligt vackert där.

Dagen efter, den 12e Januari, hade vi en minnesstund i aulan. Som sagt så kände inte jag Marielle, och hade aldrig pratat med henne om hennes sjukdom. Men man har hört av andra, som stått henne otroligt nära, att hon var otroligt smart och framför allt, redo. Hennes mentor hade fått många stunder med henne, och pratat om hennes sjukdom. Hon var rädd, men dhn hade förstått att livet skulle inte bli som hon förväntat sig. Hon skulle kanske inte få allt det hon önskat och uppleva allt det hon velat. Hon förstod det, och tog därför vara på livet så gott hon kunde under hennes sjukdomstid. Hon släppte ett album (Songs From A Heart), hon for till Paris, till Madrid och gick på EMA mm. Hon levde sitt liv, som vi alla egentligen borde göra.

Hon var en riktig kämpe. Man fick höra många gånger att hon inte hade länge kvar, men hon hade alltid kommit tillbaka. Hon var inte den som gav upp i första taget. Han berättade om hennes nära-döden-upplevelse, och hur hon efter det inte längre var rädd för döden. Det var bara ett starkt ljus som gav henne värme, och hon accepterade det faktum att hon snart skulle dit.

Marielles mamma har under hela tiden Marielle varit sjuk hållt oss informerade om vad som hänt. Även hon har varit så otroligt stark under detta. Jag beundrar verkligen hennes styrka att skriva till oss.
Rektorn läste upp hennes senaste uppdatering till oss:

- "Vår Älskade Marielle. Innerligt Älskad och saknad. Idag har vi kommit hem utan Dig och det är tomt här utan Dig. Vi har alla längtat hem under de här 7 veckorna vi har varit på sjukhuset, men vi har vetat att den dagen vi kommer hem, är du inte med oss längre. Det oundvikliga har hänt, det var det här som skulle ske en dag. Detta hot har vi haft framför oss i ett år och fem månader. Under Din sjukdomstid har det varit många tillfällen när vi trott att nu är dags, nu ska vi förlora Dig, men du har alltid kommit tillbaka. Många gångar har familjen tagit farväl av Dig. I Jokkmokk tänder man ljus för Dig i den snötäckta parken, på radion spelas din musik. Du kommer alltid leva kvar hos oss men på en ljusare, fridfullare plats där inte sjukdom och smärta finns, bara kärlek, glädje, sång & musik. Nu skrattar du och sjunger med Änglarna. Tack för att vi fick ha Dig Marielle och tack för allt som Du har gett oss och lärt oss om livet. /Mamma"



När dina steg har tystnat 
finns ändå ekot kvar. 
När dina ögon slocknat 
vi alla minnen har. 
Vi spar dem i våra hjärtan 
tar fram dem då och då. 
Så kommer du för alltid
att vara här ändå. 

För alltid älskad, för alltid saknad ♥

Idag for jag och Emma till skolan kl 11. Och där stannade vi till kl 19:00 ikväll!
Snacka om hängivna elever!

Vi båda har en redovisning som vi har missat och sedan skutit upp då det ej varit klart, men ikväll blev det det och imorrn gäller det!
Så JÄVLA skönt att få det gjort! Nu återstår bara att redovisa det.. Ush ja, jag bävar mig. Stå framför folk och prata. Värsta jag vet!

Har skrivit om Anorexia Nervosa. Kan vara ett vldigt känsligt ämne, men otroligt intressant att fördjupa sig i.

Får väl se hur der går imorrn då :)

Nu blir det då en film och natta tidigt! Det förtjänar jag!

Första sidan av powerpointen!

Igår hade skolan temadag om kvinnovåld. I samband med det så kom kvinnojouren från Jokkmokk till våran skola, och med hade som sig en kvinna vid namn Maria som hade föreläsning. Jag finner knappt ord för att beskriva den otroligt vackra människa! Hennes ord, hennes berättelse och hennes otroligt stora hjärta tar verkligen tag i en och lämnar verkligen ingen oberörd.

I kväll hade hon en föreläsning till, på folkets hus. Ännu en gång kom man inte därifrån oberörd. Ni som inte hört hennes berättelse och var närvarande vid något utav hennes föreläsningar har verkligen missat någonting!

Hon pratade mycket om att alla har en ryggsäck med skit i. Alla bär vi på något som gör att vi uppför oss på ett visst sätt. Hon gav mig verkligen en ögonuppnare (om man uttrycker det så?)
Innan den första föreläsningen såg jag henne. Hon hade gröna shorts och hade en orange t-shirt. Första tanken var "vilka otroligt fula byxor och lite konstigt klädväl med tanke på att det börjar vara minusgrader ute." Under föreläsningen berättade hon om att man inte kan kränka någon annan då man aldrig vet vad den personen har i sin ryggsäck- som denna denna kvinna- hade utstått 11 år (om jag mins det numret helt rätt) av sexuellt våld och 25 år som alkholist.

Hon hade förmågan att med hennes berättelse få oss alla andra att känna en sådan trygghet på ett sätt. Man blev både glad, arg och ledsen och lycklig när man hörde henne. Arg och ledsen för att höra allat det som hon har gått igenom, men samtidigt så otroligt glad och lycklig för att hon kunnat ta sig vidare, möta de skit hon hade i sin ryggsäck och må bra igen!

Efter föreläsningen skickade hon runt mikrofånen och lät att säga sitt namn, och vad för känslor man hade för det hon just visat och pratat om. Alla var så otroligt rörda. Och med hennes förmåga, började människor, totala främlingar, öppna upp sina hjärtan. Man fick höra saker som man aldrig någonsin skulle fått höra. Hon skapade en sådan trygg stämning, att till och med främlingar kände sig trygga att öppna sina ryggsäckar offentligt.

Döm ingen!
Det är någonting man fått höra hela tiden. Man ska inte döma en bok efter omslaget. Men man gör det i alla fall. Jag kommer nog fortsätta göra det, men jag kommer absolut inte glömma bort att denna person har en ryggsäck med något i. Något som kanske gör att denna personen stammar, att denna personen går på ett visst sätt, att denna personen uppför sig på ett visst sätt. Ha respekt för andras skit!

Hon lät oss alla verkligen komma in i hennes liv och höra hennes berättelse.
Jag skulle kunna berätta hela föreläsningen, då den var så otroligt bra. Men det är inte min historia att berätta. Det är hennes.

Jag vill bara att ni ska veta, att denna kvinna kommer jag aldrig någonsin att glömma.
Att en total främling kan göra ett sådant starkt intryck på en.
Jag beundrar verkligen hennes mod, hennes styrka och givmildhet! Jag beundrar henne.

Återigen, tack Maria!

Gabriellas sång - Helen Sjöholm


Denna låt spelade hon upp i slutet av föreläsningen. Hon gav den en totalt ny mening, dock att låten början handlat om "Gabriella" som blir misshandlad av sin man, så fick denna kvinna den att bli mer levande.
Det finns hopp!

Jag kommer - Veronica Maggio

Down - Jason Walker

Fan så jag har sprungit! Jag har sprungit i snart 7 år och snart orkar jag fan inget mer! Det spelar ingen roll hur fort jag än springer så hinner det alltid ikapp mig. Jag är så sjukt trött och less... Ibland så känns det inte ens lönt att fortsätta springa. Tänk att bara få lägga sig ner, stänga ögonen och glömma allt istället. Tänk att bara få glömma! Jag vet att det aldrig kommet att hända. Det kommer finnas där förevigt och det kommer fortsätta förstora. Som en parasit kommer det att finnas där. Förevigt.
Att springa hjälper inte. Det vet jag. Hela jag vet det, jag vet det ända in i benmärgen men ändå så fortsätter jag. Jag vill inte kolla bakåt! Jag vill inte se det igen, jag vill bara därifrån. Bara låta det vara i det förgångna. Bara låta det vara...

Jo juste! Brorsan fastnade med sin jättebraiga bil på isbanan också :)